Brandförsvaret i Motala

Motalas brandväsende har utvecklats ungefär som på andra platser i vårt land.

Magnus Erikssons (1319-1365) stadslag. vilken utkom 1350 stadgar utförligt om
byggnadssätt och brandväsen. Den har tillämpats i nära fyrahundra år och stadgar liksom Östgötalagen om stränga straff för oaktsamhet med eld och meddelar bestämmelser liknande vår nuvarande brandordning.

Den 24 Sept. 1824 utsändes Kungl. Maj:ts nådiga cirkulationsskrivelse och åtföljdes av ett förslag för byggnads- och brandordning.

Byggnadsstadga och brandordning

Sveriges första egentliga stadsbyggnadslagstiftning kom i och med 1874 års byggnadsstadga. Det var bl a då som det bestämdes att städerna skulle ha en stadsplan. Dessförinnan saknades sådana generella bestämmelser.

Motala köping fick sin första byggnadsordning och sin första brandordning den
19 april 1825. Dessa ordningar avspeglar i likhet med den allmänna tendensen mest rädslan för brand.
I byggnadsordningen som har 26 paragrafer fastställs att köpingens område ska vara indelat i kvadrater (kvarter) enligt den av Kungl. Maj:t den 6 augusti 1823 fastställda plankartan.

Boningshus av trä fick ej byggas högre än två våningar och “byggnader och inrättningar som eljest är av särdeles vådlig beskaffenhet som g1asbruk, sockerbruk, smältugnar, ull och bomullsspinnerier, verk som drivs med ånga m m” skulle läggas utanför köpingens till husbyggnad indelta område.

Brandordningen som omfattar 39 paragrafer stadgar bl a att när 30 tomter bebyggts skall brandmästare och två rotemästare väljas och slangspruta anskaffas. Så småningom skulle sedan antalet tjänstemän och sprutor ytterligare ökas.

Brandsyn skulle ske två gånger om året. Vidare var det förbjudet att koka beck eller tjära under bar himmel och ej heller fick någon utan vederbörligt til1stånd “lossa skott kasta raket eller svärmare inom stadens staket”.

Man tänkte sig också att invånarna så småningom skulle löna en tornväktare, som på nätterna skulle vistas i kyrktornet och därifrån varje timma med lur tillkännage klockslaget samt vid eldsvåda alarmera genom klämtning i storklockan.

Då elden kommer lös

I § 27 föranstaltas om vad som ska göras då elden kommer lös. Kanske ger inte paragrafen en sentida läsare så väldigt stort förtroende för effektiviteten i den tidens brandväsende. Risk förefaller föreligga att huset hinner brinna ner innan allt organi­serande är färdigt.

“När eld varder lös gives sådant genast till känna av brandvakt eller vilkcn som helst det upptäckt, genom rop och bultande för husfolket och för dem som i det närmaste grannskapet bo, varefter anmälan göres hos ordningsman. Av honom föranstaltas då om klämtning i kyrkans storklocka, trumpet, hornsignal eller trumsignal, samt att de personer som under honom hava närmaste befäl, erhålla skyndsam kunskap om den uppkomna faran, han infinner sig fort möjligt ske kan på stället och varde hans befallningar av en var, utan gensägelse och dröjsmål åt1ydde och verk­ställde. Brandmästare och sprutmästare samt hela sprutlaget skynde vid första under­rättelse självmant till spruthuset, för att uttaga och till elden framskaffa sprutor och övrige brandredskap. Brandmästaren haver därefter tillsyn över brandredskapens behörige användande. Sprutmästaren vare ansvarig för sprutans skötande. Köpingens arbetsföre invånare av mankönet inställer sig på anviste platsen. De vilka bor imom de kvarter, där elden löskommitt, men icke till handläggningen vid sprutan eller brandredskapet, eller till dess framskaffande med sina hästar eller till vattenösning eller körning indelte blivit, församle sig kring det itända huset försedde med sine brandsprutor och ämbar”.

Motala stad är ej mer än drygt 100 år, men en gammal industriort. Motala ström, som staden är uppbyggd omkring, var redan på 1800-talet en viktig kraftkälla med sina många små vattenfall, vilka drev kvarnar, smedjor, pappersbruk, vaddfabriker m m och på 1820-talet anlades här Motala Mekaniska Verkstad.

Bostadsbebyggelsen liksom kvarnar, fabriker och hantverkarnas verkstäder bestod uteslutande av träbyggnader, vilka utgjorde en ständig brandfara. Trots detta var svåra eldsvådor ganska sällsynta.

Så bröt den nya tiden in med allt modernt i sitt följe. De små kvarnarna och smedjorna
utefter Motala ström försvann och industrier, fabriker och bostadsområden växte fram med oanad fart. Samtidigt ökade dock brandfaran oroväckande, främst beroende på elektricitetens utnyttjande och användandet av eldfarliga oljor och gaser.

Brandväsendet stod vid sekelskiftet ännu på samma nivå som under Motala köpings tid, men började nu rustas upp. Man minns att brandmännen ännu ett par decennier in på 1900-talet fick springa med sina slangkärror och sprutor till brandplatsen. Det fanns inga hästar på brandstationen utan man fick helt förlita sig på brandmännens egna krafter.
De dåtida handkraftsprutorna, som fordrade åtskilliga man för att verka, utgör ett första steg i
den enastående utveckling inom brandväsendet som fört fram till de moderna brandbilarna
med den förnämliga tekniska utrustning som erbjuds dagens brandmän.
Dåtida brandredskapen kunde inge motalaborna allvarliga farhågor

Ett protokoll från 1860-talets början, förvarat i Motala rådhus arkiv, är ganska avslöjande vad gäller sotning och brandvakternas pålitlighet.
Den 22 januari 1861 hade ordföranden för kommunalstyrelsen låtit uppkalla en skorstensfejare för att höra honom “om orsaken till försummade sotning i köpingen samt huruvida han bar skulden till den skorstenseld som utbröt i Rosendalska gården där mamsell Nylander bor”.
Skorstensfejaren skyllde på att han hade bränt sina fötter vid en brand i december 1860, varför han inte hunnit sota som han skulle “denna termin”. Han fick dock svårt att värja sig mot alla de anmärkningar som styrelsen gjorde mot hans tjänsteutövning och sa sig “hava förlorat sin sotningsbok, den nämligen som innehöll bevisen, att sotning blivit i rätt ordning verkställd”.
Den aktuella branden hade enligt sotaren uppkommit från en kakelugnspipa “som icke till följd av husägarens försummelse att därom anmäla, blivit sotad.
Meningens dubbeltydlighet är mer påtaglig i skrift än i tal, men att den uppkallade sotaren inte hade alldeles rent sot i påsen stod nog lika klart för kommunalstyrelsens medlemmar som en sentida läsare.
Illa ute var vid samma tillfälle också brandvakterna A och B. De hade “nyss slutat ropa ett” då en brand hade inträffat på Bispmotala. Vid det laget var bägge inne i Corps de Gardet och när de så klockan “2 minuter över 2” just hade varit färdiga att ”ånyo rycka ut” hade en person kommit ner i Corps de Gardet och frågat efter brandvakt. “Utkomne sågo de eldskenet och föranstaltade om klämtning”.
Hade sotarmästaren bränt sina fötter var det inte stort bättre med den ene av brandvakterna. Han hade “en av kylsår ofärdig fot” men hade trott sig om att “ännu några nätter kunna göra sin tjänst”.
Kornmunalstyrelsen anbefallde nu brandvakterna att de i fortsättningen aldrig bägge skulle vara inne i Corps de Gardet utan att en av dem alltid måste vara ute på gatan medan den andre “under några minuter vilade”

Hästanspänd handkraftspruta

Nytt Brandreglemente

Skrivelsen föredrogs vid extra kommunalstämma den 22 maj 1865. En kommitté tillsattes med uppgift att upprätta nytt reglemente för brandkåren, föranstalta om brandbryggor och vintertid brandvakar vid hamnen och kajen utefter strandpromenaden. Kommittén bestod av fem ledamöter, av vilka tre varit med om att underteckna skrivelsen.
Den 12 januari 1866 framlade kommittén så sitt betänkande med förslag till brandreglemente för Motala köping. Dock tycks resultatet inte ha varit speciellt lysande eftersom det vid brandinspektion den 5 mars 1872 konstaterades att vissa brandbryggor hade kommit på plats, men att den då gällande brandordningen var föråldrad.

Den 20 augusti 1874 gjordes en förnyad brandinspektion i köpingen och vid denna konstaterades att nästan ingenting hade gjorts för brandväsendets förbättrande. Med anledning av detta sände Östergötlands läns Brandstodsbolag den 28 oktober 1874 ett brev till köpingen med begäran om att förbättringar skulle vidtagas.
Dock kunde bolaget vid förnyad inspektion den 14 augusti 1876 konstatera att köpingen fortfarande underlåtit att tillmötesgå bolagets önskningar.

1868 års byggnadsordning

Den 27 april 1868 antog kommunalnämnden en ny byggnadsordning. Denna blev av landshövdingeämbetet med några få mindre ändringar gillad den 11 juni samma år.
Ovan har påpekats hur viktig rädslan för brand var för utformningen av Motalas första byggnadsordning 1825. Den andra byggnadsordningen 1852 innebar härvidlag inga viktigare förändringar. Först i och med den tredje här aktuella byggnadsordningen från 1868 kan vissa nya drag i utvecklingen skönjas.

Många reveterade trähus

En viss uppfattning om hur borgarnas Motala såg ut i början på 1870 – talet ger ett
utlåtande som skrevs i samband med inspektion av köpingens brandanstalter den 5 mars 1872.
“I köpingen finns ett par stenhus, men många reveterade trähus … husen äro uppförda till en eller två våningars höjd, de flesta äro medelstora eller små, endast några få äro medelstora. I allmänhet äro husen belägna på rymliga tomter med planteringsland samt skilda från varandra genom ganska försvarliga mellanrum. Torget är ganska stort. Till taktäckning används endast tegel, gatorna är 60 fot breda och ha blivit planterade med dubbla rader lövträd (vilka dock ej kommit särdeles långt i växten) och kvarteren äro endast medelmåttigt stora”.

God organisation redan från början

En titt i protokollsböckerna från stadens födelseår ger en bekräftelse om god
organisation. En fullständig rulla över brandmän är upprättad och talrika kungörelser om övningar om livaktighet. Det äldre Motala erinrar sig särskilt vaktmanskapet med sina gula stänger. Det rådde stark diciplin. Utevaro från övningar lagfördes och skolkarna fick böta. Man kommer kanske ihåg salig ångsprutan -ett under för sin tid – med Karl-Emil Andersson som eldare. Innan denne fått riktig fyr på “ångskåpet”, hade nog elden gjort sitt förstörelseverk granska grundligt.
I brandstadgan för Motala stad stadgas angående “förfarandet vid eldsvåda’.
Brandsignaler ges med klämtning i kyrkans storklocka, varvid två klämtslag tillkännager, att eld utbrutit mellan kanalen och torget, tre klämtslag mellan torget och Bispmotala samt fyra klämtslag utom stadens område”. Det var nog ganska kusligt att nattetid ryckas upp ur sömnen av dessa varningssignaler. Den mycket rigorösa brandstadgan ger f ö noggranna föreskrifter vid vådeld. Stadens polisstyrka ombesörjer såväl stadens brandbevakning som brandsignalers givande. Nattetid tjänstgör två nattväktare samti­digt. Natten var indelad i två pass. Nattväktarna var försedda med varsin brandtrumpet för att larma. De skulle även klämta i kyrkklockan.

Motala köpings 1:sta ångspruta

Någon bild på denna spruta finns tyvärr inte men Motala Tidning har den 23 juli 1878 gjort en mycket ingående beskrivning hur den såg ut och hur den provades. Vi återger tidningens artikel här nedan:
Sedan Motala köpings invånare, med avseende på dyrheten och svårhanterligheten av uppfordringsverk, beslutade att för köpingens räkning anskaffa en ångspruta så blev genom Kommunalnämndens försorg en dylik av mindre sorten vid Ljusne Mekaniska Verkstad beställd, samt anlände till Motala den 14 juli 1878, sedan den blivit avprovad såväl vid Ljusne som i Stockholm och slutligen vid det stora lantbruksmötet i Jönköping, där verkstaden vunnit pris för sina tillverkningar. Sprutan liknade ett slags vagn av lätt och smäcker konstruktion på fyra hjul med pannan i uppåtriktad ställning hängande mellan bakhjulen och en liten kuskbock bakom framhjulen, företer med bjärta färger och blanka beslag en prydlig anblick. Den drages ledigt av tvenne hästar eller på jämn mark av 7 – 8 man samt är försedd med tistelstänger för bägge fallen.
Till denna hör en särskild slangkärra varå kunna upplindas 1.200 fot slang med kopplingar eller förbindningar.
Maskinen om 7 nominella hästkrafter, kan uppeldas på 8 1/2 á 9 minuter, giver med ångtrycket 80 – 100 skålpund 350 kannor vatten i minuten samt uppkastar en eller två strålar till en höjd av 110 – 115 fot. Särskilda manometrar angiver dels det fria ångtrycket och dels slangtrycket eller den kraft varmed vattnet pressas in i slangen. I förening med maskinen står särskilda värmeapparater till förekommande av vattnets frysning i ångpannan, då den under köld står påfylld, till ventilhusets uppvärmande och till slangarnas upptinande under vintern, varjämte finns ett särskilt pumprör till släckande av glöden, som utrakas ur eldstaden. Ytterligare medfölja två stycken strålrör, av vilka ett med sprits, två stycken grenrör med vilka den uppfordrade vattenmängden kan fördelas på kar eller sprutor samt 10 munstycken till strålrör.
Sprutan kostar på platsen 6.750 kr, utan slangar, vilkas pris ej kan uppgivas, då de för Motala beställda ännu ej ankommit. Dåtidens brandslangar var tillverkade av lingarn eller av läder, kopparnitade eller hampsydda.
Här kan nämnas att holländarna var tidigt ute med fabrikstillverkade brandslangar.
Av överingenjören för Ljusne verkstad, CA Hellstrand, som själv följde med, anställdes prov den l5 juli 1878, då sprutan var placerad på nedre Repslagaregatan nära sjön. Slangarna, dubbla hampslangar, av ingenjören medförda, drogs uppåt Stora Torget och sprutades då dels mol spruthuset, dels över skeppsredare Nords hus, det högsta vid Stora Torget, så att verkan av strålen, trots markens stigning från sjön, nådde ett avstånd på 85 fot från strålröret. Provet denna dag godkändes dock inte av ingenjörerna enär sjöbottens grunda beskaffenhet föranledde inträngande av gyttja och sand i sugröret.
Följande dag gjordes ett nytt prov, då sprutan placerades ytterst på hamnkajen nära fyren, och utföll detta mera avgörande. Sprutan visade sig på en minut giva 351 kannor vatten = 42 kubiktum samt med full fart och tvenne strålar hölls igång ¾ timme. På tredje dagen placerades sprutan invid slussen och slangen drogs uppför backen förbi kyrkan mot torget, en stigning av 60-70 fot, varvid dock erhölls en vattentillgång av 245 kannor i minuten.
Sedan sprutan visat sig uppfylla alla villkor, så har den på tillstyrkan av ingenjör
C Hestenius från Motala Verkstad och AF Dunder som övervarit proven och vitsordat arbetets solida och prydliga beskaffenhet, blivit av kommunalnämnden godkänd.
Slutligen anställdes ännu ett försök då sprutan sköttes av maskinisten vid Motala Hälla Tändsticksfabrik, herr Lamberg. Sprutan hölls igång omkring en timme och visade sig med 60 skålpunds ångtryck giva tillräcklig vattenmängd utan att maskinen överbelastades. Vi har sålunda erhållit ett uppfordringsverk av tillfredsställande beskaffenhet och äga förut 4 sprutor, varav en av nyaste konstruktion samt brandattiraljer, för övrigt genom vår nitiske förste brandchef A Sandbergs försorg, blivit kompletterad med sammansatta stegar, passande vattenkar på hjul, räddningsapparater mm så borde endast en trägnare inövning av manskapet återstå för att ställa vårt brandväsende på så aktningsvärd fot, som av ett samhälle med denna storlek kan begäras.

Sprutmönstring

Denna övning beskrivs i Motala Tidning den 30 juli 1873 som följer:
“Vi har nyligen omförmält, att Motala köpings brandkår numera vore ordnad, dess attiralj kompletterad och att endast manskapets inövning återstod, för att göra vårt brandväsende i möjligaste mån betryggande. En början till dessa övningsmöten som hädanefter komma att oftare företagas, skedde sistlidne tisdagseftermiddag, då efter given signal med stora tornklockan kårens samtliga avdelningar utryckte klockan halv fyra på stora torget. Sprutorna, som nästan ögonblickligen anlände uppställde sig med sina servicer utefter torgets norra sida, utom ångsprutan, som nedforslades ända till kanalen och där uppställdes väster om slussbron. Bärgningsavdelningen intog torgets östra sida, reservavdelningen samlades på den västra, vaktavdelningen sökte spärra ditledande gator och vattenavdelningen, här bestående av vattenkörare och utsända personer med hinkar från varje gård, skyndade till för att fylla kar och sprutor. Från ångsprutan, som efter knappt 8 minuter redan var uppeldad, leddes slangar från kanalen uppför hela Kyrkbacken och över torget. På given hornsignal framryckte sprutorna mot den av elden hotande punkten, som här utmärktes med en röd flagga på kandelabern mitt på torget, och sprutningen började från alIa håll. Sprutorna visade sig alla i gott skick och gjorde var och en efter sin storlek utmärkt tjänst. Ångsprutan förmådde med måttligt tryck på så lång sträcka och med så hög stigning, som väl annars ej bör komma ifråga, leverera ymnigt vatten och därtill vid särskilt försök, lämna en rätt hög stråle.
Under tiden övades bärgningsavdelningen att mot högt belägna fönster uppresa och använda förlängningsstegar samt att i räddningsseglet mottaga personer, Som från magasinsvindar nedhoppade. Klockan halv fem blåstes signal till avbrott och avdelningarna återtog sina första ställningar, varefter upprop av manskapet ägde rum och kåren avtackades av förste brandchef A Sandberg.

Om det första egentliga försöket kan sägas, att det avlöpte över förväntan väl. Om i allmänhet någon osäkerhet röjde sig hos befälet, kan sådant i betraktande av anordningens nyhet ej vara annat än ursäktligt och måste efter upprepade övningar samt med snabb och bestämd uppsikt från överbefälhavarens sida, snart nog avhjälpas. För ändamålet erfordras dock att överbefälhavaren äger flera adjutanter till sin disposition, samt, att avdelningscheferna anställa särskilda övningar, var och en med sin trupp, kåren måste ju betraktas som en armé, där varje bataljon, varje kompani. varje pluton bör vara särskild övad och känna sina åligganden, innan de under generalens ledning föras ut striden.

Manskapet fullgjorde denna gång med kraft och iver sina skyldigheter, men icke så få voro frånvarande även utan anmält förfall.

Om det än må antagas, att en verklig fana skulle förmått alla utan undantag att inställa sig samt att övningens anställande på en vardag rörde förfallet hinderligt och förlustbringande för åtskilliga, så får dock ej förbises, att utan övning den stora manstyrkan och den dyrbara attiraljen bliva onyttiga, varjämte med skäl och till undvikande av böter fordras, att en var verkligt förhindrad hos närmaste förman anmäler förfall.

Angående kårens indelning och attiraljens beskaffenhet må i övrigt tilläggas följande:

Ställd under överbefäl av en brandchef och en vice brandchef består kåren av fyra egentliga avdelningar; släcknings -, vakt -, bärgnings – och reserv, vartill komma samtliga vattenutkörare och vattenhämtare såsom en särskild avdelning. En tryckt instruktion angiver samtliga avdelningars åligganden.

Släckningsavdelningen använder fem sprutor, en var, liksom därtill hörande manskaps brandtecken utmärkt med en särskild färg. Vid varje spruta finnes en chef en vice chef och tvenne ordningsmän.

Strålförare till ångspruta är 4 st – till spruta nr 1, 4 st – till nr 2, 3 st – till spruta nr
3 och till spruta nr 4, 2 st. Pumparelaget består av 48 man – till spruta nr 1, 24 man – till spruta nr
2, 12 man – till spruta nr 3, 12 man och 6 man till spruta nr 4. Till den sista såsom bärspruta, hör en särskild strålförardräkt med andhämtnings – och överspolningsrör så att strålföraren kan intränga oskadd i brinnande rum. Till släckningsattiraljen höra för övrigt tvenne kar, vilka vardera rymma 205 kannor, (1 kanna = 2,62 liter) som med särskild dragapparat ledigt framforslas av en man vardera, samt 15 stycken mindre kar tillhörande hinkar, vilka stå påfyllda med vatten i spruthusen och hängande på små kärror (s k vattenkärror) som lätt framföras.

Vaktavdelningen, utmärkt med gul färg och bärande långa stavar till att avspärra brandplats, består av 25 man utan befäl.

Bärgningsavdelningen, utmärkt med grå färg och utrustad med räddningssegel och tvenne förlängningsstegar, utgöras av 30 man.

Till reservavdelningen höra alla, som utan att vara på någon annan avdelning indelta, vid en eldsvåda infinna sig och som beräknas kunna uppgå till över 100 man. Dessa stå under särskilt befäl, äro utmärkta med blågula band och kunna efter behov rekvireras till de övriga avdelningarna.

Till varje avdelning och varje spruta höra en adjutant och en standardförare, varjämte brandchefen disponerar en adjutant och en hornblåsare samt har egen fana, den vanliga svenska flaggan. Man finner sålunda, att utan en god och tillräcklig attiralj, även en ej obetydlig manstyrka är att tillgå, vilka bör kunna uträtta något om den blir övad och alla på kallelse inställa sig.

Bärgningsavdelningen på övning

Denna övning beskrivs I Motala Tidning den 13 augusti 1878 som följer:

Fredagen den 9 augusti instruerades ytterligare manskapet vid ångsprutan, under befäl av ingenjör Dunder, i behandlingen och servningen av denna apparat, och på lördagsaftonen var brandkårens bärgningsavdelning av sitt befàl, urmakare M. Nilsson och snickarmästare Cederkvist, särskiIt utkommenderade till övning, varvid manskapet ådagalade mycken raskhet och händighet vid förlängningsstegarnas manövrerande och skötande av bärgningssegel. Stegarna visade sig räcka till för de hög­sta husen, även hopp i bärgningsseglet gjordes utan olägenhet, från fönster i andra och tredje våningen.

Vi nämna detta till heder för dem som tagit initiativet, och till uppmuntran för de övriga avdelningarna.

Brandväsendets ordnande vid sekelskiftet

Hur brandväsendet i staden omkring sekelskiftet var ordnat får man veta i ett utlåtande av dåvarande brandchefen i Linköping, K von Feilitzén, som 1896 på uppdrag av Östergötlands nya Brandstodsbolag inspekterade stadens anordningar för eldsläckning.

Brandredskapen utgöres av: Ljusne ångspruta, givande omkr. 800 liter vatten per minut och, enligt uppgift, i stånd att trycka vatten från Vättern till stadens högst belägna punkt. Till densamma finnes erforderlig sugslang och omkring 400 m tryckslang, 4 handkraftsprutor på hjul, 22 Vattensåar på hjul, 70 vattenpytsar. Därjämte finnes inom staden 25 vattentunnor att användas för vattenkörning. Allt vatten måste tagas ur Vättern.

Brandstyrkan är uteslutande grundad på medborgerlig plikt. Medlemmarna med undantag för brandchefen och maskinisten – åtnjuta ingen avlöning. Styrkan, som består inom staden boende män mellan 18 och 55 år, uppgår till omkring 500 man, fördelad sålunda: till eldsläckningsavdelningen 250, vattenanskaffningen 50, vaktavdelningen 35, bärgningsavdelningen 30 och reservavdelningen 135 man”.
I von Feilitzéns utlåtande heter det vidare: “Skulle ångsprutan, varpå eldsläckningsväsendet huvudsakligen är baserat, vid eldsvåda vara under reparation eller av en annan anledning vara eller bliva otjänstbar, så blir man för släckningen hänvisad till de 4 handkraftsprutorna, vilka skola förses med vatten medelst körning eller langning från Vättern. Då en sådan vattenanskaffning är synnerligen tidsödande och svår att ordna på ett tillfredsställande sätt, så torde en eldsvåda under försvårande omständigheter näppeligen med denna materiel kunna hejdas. För ett sådant fall vore önskligt att antingen en reservångspruta eller vattenledning finnes att tillgå.
Den styrka, som vid minsta eldsvådetillbud skall alarmeras, synes onödigt stor och blir för en chef besvärlig att hantera. Lämpligare skulle säkert vara att i första hand inkalla en femte eller sjättedel så stor styrka, helst bosatta i närheten av de viktigaste redskapen, samt dels giva denna styrka så mycket övning, att dess medlemmar vid allvarligare eldsvådor kunde tjäna som föregångsmän för den övriga kåren, dels lämna dem en liten kontant ersättning för övning och eldsvåda”.
Detta yttrande remitterades sedermera från brandstodsbolaget till Motala stads fullmäktige för vidtagande av åtgärder för förbättrande av stadens brandväsende.
Då stadens vattenledning år 1899 kunde tagas i bruk, inköptes 2 st slangkärror. 200 meter slang, l0 st så kallade blixtkopplingar, 2 st brandposthuvud och 1 st strålrör.

Frivillig brandkår bildas

Samma år motionerade stadens dåvarande brandchefer, Linus Delphin, Oskar Gylling och Sten Schale, med hänvisning till förut omnämnda skrivelse från brand­stodsbolaget, om inrättandet av en fast, frivillig brandkår på 20 man vid sidan av den redan befintliga värnpliktiga, om anläggandet av brandtelegraf med 6 brandskåp och 20 alarmklockor hos brandmännen. Kostnaden för detta förslag belöpte sig till 1.900 kronor och den årliga kostnaden till 600 kronor. Stadsfullmäktige avslog då motionen. men beslutade år 1904 om inrättandet av en frivillig brandkår i Motala. Då belöpte sig kostnaderna till 3.535 kr. Samma år inköptes även en ny ångspruta av Ludwigsbergstyp för 5.250 kronor. Denna ångspruta förvaras i dag på brandmuseet och genomgick år 1987 en genomgripande renovering och är i dag fullt användbar. Renoveringen utfördes av pensionärerna Tyko Larsson och Gösta Peterson med benäget tillstånd av ångmaskinist.
Den 11 oktober 1905 samlades i dåvarande rådhussalen, som var inrymd i nuvarande Stadshotellets restaurangvåning, de personer, som var villiga att inträda i en frivillig brandkår. Vid detta sammanträde bildades sålunda Motala Frivilliga Brandkår, med huvudsaklig uppgift att mera effektivt utnyttja stadens vattenledning i brandsläckningshänseende.
Nu börjar en tid med övningar, intresset var storartat, man samlades både övningsdagar och under andra tider och diskuterade brandsläckningens olika mysterier.
Snart nog konstaterades att i längden kunde man ej utlägga brandslangarna på torkning i kyrkogårdsbacken. Behovet av ett övningstorn gjorde sig gällande. Stadsfullmäktige beslöt därför redan 1908 att uppföra ett kombinerat slang och övningstorn på stadshusgården. Kostnaderna for detta torn belöpte sig till 2.000 kronor.
Omkring år 1912 begärde dåvarande brandchefen C W Lindgren på grund av att stadens bostadsbebyggelse ökat beträffande högre hus, att stadsfu1lmäktige måtte anslå medel för inköp av en mekanisk stege. Stegen inköptes för en kostnad av 1.000 kronor och beställdes vid Sundsvalls brandkår. Leveransen drog ut på tiden, varför brandchef Lindgren hade åtskilligt besvär innan den slutligen anlände till Motala.
Som följd av stegköpet ökades brandkårens personalstyrka år 1913 med 3 brandmän. Kåren bestod sålunda av 23 man.
Brandstationen var sedan början av 1880-taIet belägen i samma kvarter som i stadshuset men vid Drottninggatan 13. År 1909 tillbyggdes slang och övningstornet och år 1920 insattes två nya portar mot gatan.

Vid inkorporeringen 1917 ökades brandkårens bevakningsområde högst avsevärt.

Stadsfullmäktige beslöt år 1920 att anslå 20.000 kronor för inköp av en Henrikssons motorbrandspruta. Under hand kom ett nytt förslag av brandchefen August Wallenthin och tredje brandchefen Erik Linderoth att i stället för motorbrandspruta skulle en bilmotorspruta inköpas. På extra sammanträde med drätselkammaren beslöts att ge de båda förslagsställarna i uppdrag att verkställa köpet av den föreslagna bilmotorsprutan.

Den nya brandstadgan träder i kraft

År 1923 blev det en stor ändring för brandväsendet. Detta år trädde den nya brandstadgan för rikets städer i kraft. För Motalas del valdes en brandstyrelse om sex personer, som skulle omhänderta brandväsendets angelägenheter. Dess förste ordförande blev juvelerare Erik Linderoth som innehade denna post till sin hastiga bortgång. Mycket mån om stadens utveckling, var han särde1es intresserad av brandväsendet och var verksam för att få detta i modernaste skick. Brandkårens namn ändrades detta år till Motala Borgarbrandkår.

Brandkårens kungörelse

Motala Posten lördagen den 13 juni 1925.
“Följande avdelningar av stadens a1lmänna brandkår kallas till övning:
Onsdagen den 17 juni kl 6 e m Ångsprutan
Onsdagen den 17 juni kl 7 e m Sprutan nr I
Torsdagen den 18 juni kl 6 e m Sprutan nr 2
Torsdagen den 18 juni kl 6 e m Vattenanskaffningsavdelningen
Fredagen den 19 juni kl 6 e m Sprutan nr 4
Onsdagen den 17 juni kl 6 e m Hyddmarkens avdelning
Torsdagen den 18 juni kl 6 e m Samuelsbergs avdelning
Fredagen den 19 juni kl 6 e m Gästisavdelningen

Skyldiga att infinna sig äro alla, som blivit kallade, från och med det år han fyller 20 till och med det han fyller 45 år.
Samling vid respektive sprutbodar.
Brandchefen”.

Brandmännen ger brandbil som gåva till staden.

En manskaps och redskapsbil hade länge varit ett önskemål. Stadens finanser ansågs dock ej tillåta anskaffandet av en dylik. Karen ställde sig då – år 1928 – i spetsen för en på frivillighetens väg genomförd insamling för att bilda en grundfond för anskaffandet av den önskade bilen.
Genom insamling samt anordnande av fester, danskvällar i Bondebacka samt tombola och lotterier och vidare utgavs en tidning “Brandbilen”, (2 ex finns på Brandmuseet), Lyckades brand männen samla ihop omkring 4.600 kronor. Man inköpte ett Ford-lastbilschassi och alle man satte igång med arbetet, snickrande, smidande, målande mm på brandstationen. Resultatet blev, att brandkårens personal den 27 februari 1932 till sin stad kunde överlämna sin storslagna gåva, en ny, fullt färdig brandbil. Denna brandbil var i tjänst fram till år 1950.

Motala socken får brandkår.

Den 9 januari 1929 sammanträdde för första gången de av Motala socken valda ledamöterna som skulle bilda Motala sockens brandstyrelse. Sammanträdet öppnades av kommunalnämndsordföranden Karl Ström, Som erinrade om den nya brandordningens ikraftträdande i Motala socken. Vid detta sammanträde valdes fabrikör Oscar Löfgren till styrelsens förste ordförande. Vid sammanträde den 19 mars meddelade Östergötlands läns Brandstodsbolag sig villig att med 3.000 kronor bidra till anskaffandet av en motorspruta. Motala sockens kommunalfullmäktige godkände med tacksamhet gåvan.

Den 17 januari 1929 anställdes disponent Edvin Sandström som brandchef i Motala socken. Vid sammanträde den 17 januari 1930 beslöt Motala socken brandstyrelse att inköpa en motorspruta av märket Renault, givande 800 lit/min vatten, 600 meter slang och övrig utrustning. Vid sammanträde den 1 oktober 1930 beslöts att inköpa en begagnad personbil till brandbil för ett belopp av 2.200 kronor.

Packard 1929

För att ytterligare trygga kommunen mot eldfara har med AB Lindholmen Motala träffats avtal, genom vilket Verkstaden ställer sitt brandmanskap och sin brandmateriel till förfogande i händelse av behov.

Borgarbrandkåren består av 16 man, samtliga kontraktanställda och två i brandförmans ställning. Av brandmännen är 12 bosatta i HoIm och 4 vid Motala Verkstad. Den huvudsakliga brandutrustningen förvaras i för ändamålet förhyrd sprutbod inom fastigheten Tureholm å Holms Östergård samt i torgstallet vid Motala Verkstad. Alla redskap och övrig materiel är brandförsäkrat för 11.500 kronor.

För att vid eldfara snabbt kunna kalla brandmanskapet har ett signalsystem anordnats, varmed alarm kan givas från brandchefens bostad samt från brandskåp i Nygatan i Holm. För att underlätta allmänhetens kallande av brandkåren har genom telegrafverkets tillmötesgående ordnats så, att vid kallelse per telefon endast begärs ”socknens brandkår”, vari fyra nummer är intagna.

Då frågan om anskaffandet av ytterligare en brandbil alltmer blivit aktuell beslöt brandmännen att själva anskaffa en dylik. År 1936 överlämnade brandmännen en fullt färdig brandbil till Motala sockens brandkår. Det mesta arbetet hade brandmännen själva utfört.
Den 21 oktober 1935 erbjöd sig Östergötlands läns Brandstodsbolag att tillskjuta
3.000 kronor till en ny brandstation. Kostnaderna för denna nya brandstation belöpte sig till cirka 21.000 kronor och i slutet av 1936 stod den nya brandstationen färdig för inflyttning. Den reparerades 1953 då källarvåningen iordningställdes med två garageplatser för motorsprutor.

Det fanns dock förr en frivillig brandkår i Holm. I Motala Posten onsdagen den 15 maj 1907 är följande infört:

“Holms frivilliga brandkår, som bildats sedan Holms vattenledning på några personers initiativ genom sammanslutning kommit till stånd, hade i går sin första övning, som utföll mycket gynnsamt och allt fungerade på bästa sätt. Brandchef för kåren var verkmästare Lagerblad.
Ej mindre än 14 brandposter finns inom vattenledningsområdet.”
Andelsföreningen Holms vattenledning och vattenreservoar tillkom åren 1907 – 1908.

År 1933 fick stadens brandkår sin första bogserbara motorspruta
Östergötlands läns Brandstodsbolag överlämnade då som gåva till staden en motorspruta Albin 35 på 1.000 lit / min. Brandstodsbolaget förutskickade att om så skulle behövas, skulle staden ställa motorsprutan till förfogande vid eldsvådor utanför stadens område. Brandstodsbolaget garanterade de eventuel1a kostnader brandkåren åsamkas för dessa utryckningar. Tillskottet av motorsprutan var mycket värdefullt för brandkåren.
År 1938 anslog stadsfullmäktige 3.000 kronor för inköp av en begagnad lastbil att användas till stegbil. Den 1912 inköpta stegen var i alla avseenden svår att draga fram till brandplatserna. Den upplades nu på den nämnda lastbilen, som omändrades till brandbil.
På 1940 – talet blev det stora förändringar för brandväsendets del. Andra världskriget kastade sin skugga över vårt land. Brandväsendet rustades upp oerhört såväl beträffande materiel som personal. För stadens del anskaffades en motorspruta Albin 35 på 1.000 lit/min, 500 meter 63 mm slang och år 1941 anskaffades genom dåvarande Luftskyddsinspektionen 7 motorsprutor, som staden och socknen delvis fick bekosta. Samtidigt inköptes slang, brandposthuvud och strålrör
Vid brandstyrelsens sammanträde den 7 mars 1941 begärde dåvarande brandchefen August Wallenthin att brandstyrelsen hos stadsfullmäktige skulle anhålla om tomten söder om Norra skolan måtte reserveras för den nya brandstationen, som staden inom en snar framtid måste bygga. Stadsfullmäktige godkände förslaget om tomt.
Samma år upptogs frågan angående anställande av gemensam brandchef för Motala stad och Motala socken. Då frågan avancerat så långt, att förslag framlagts och kostnader beräknats, beslöt respektive fullmäktige att från den 1 maj 1944 gemensam brandchef skulle anställas för Motala stad och Motala socken.
Den 22 juni 1944 beslöt brandstyrelsen att tillsätta en kommitté för utredning och inkomma med förslag till ny brandstation för Motala. Kommittén uppdrog åt stadsarkitekt Gunnar Påhlman att inkomma med förslag till brandstation på tomten söder om Norra skolan. Förslaget kunde av flera skäl ej godkännas.

Under år 1946 beslöts att stadens brandkår skulle biträda med släckningshjälp åt vissa kommuner. Avtal träffades därför med Vinnerstad, Ask och Västra Stenby kommuner och samtidigt erhöll staden från Vinnerstad en motorspruta med slang och strålrör mm.

Den 9 sept 1947 hölls sammanträde med delegerade från staden och Motala Socken samt ordföranden i inkorporeringskommitten. Länsbrandinspektören som var ordförande i kommittén för brandväsendets ordnande i Sveriges städer och köpingar var även närvarande. Vid detta tillfälle uppdrogs de riktlinjer för brandväsendets personalorganisation, som skulle gälla efter inkorporeringen.

Den 18 dec. 1947 höll Motala stads och Motala sockens brandstyrelser gemensamt sammanträde för att avsluta ett kapitel i de båda kommunernas brandväsende. Den 1 jan. 1948 skulle Motala stad inkorporera Motala och Vinnerstads socknar. Allt brandväsende skulle sortera under en brandstyrelse. I protokollet kan utläsas att samarbetet varit det bästa. För Motala sockens del var detta det sista sammanträdet

Den 1 jan 1948 inkorporerade Motala stad, Motala och Vinnerstads socknar. Från nämnda dag omorganiserades brandkåren till yrkesbrandkår samt anställdes 4 brandmän.

Anskaffandet av en större brandvagn med pump beslöts den 4 nov 1943 för en kostnad av 25.000 kr. 1 nov 1947 hade beslutats att inköpa en Ford skåpbi1 för 10.000 kr.

Brandkårens första radioanläggning anskaffades 1950 och placerades i den mindre skåpbilen.

Under år 1950 beslöts att anskaffa en begagnad Dodge Jeep för en kostnad av cirka 6.000 kronor att användas för skogsbrandsläckning.

Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 20 oktober 1954 beslöts att anslå 66.000 kr till anskaffandet av en 25 meters maskinstege. Det beräknades att den skulle vara levererad till 50 – års jubileet 1955, men leveransen blev försenad varför den ej kom i bruk förrän under 1956.

I 1956 års stat har upptagits inköp av en tankbil med cirka 2.500 liter vatten samt en pump om 1.000 liter för en kostnad av 25.000 kr.

Personal

I de gamla protokoll och namnrullor som finns i Brandförsvarsmuseet, finner man uppgifter om kårens befäl och manskap prydligt präntade och med dåtida noggrannhet uppställda i rang och ordning.

Den förste brandchef som omnämnes var Axel Sandberg 1878, därefter kaptenen A Wester från år 1884 till 1888 och under hans chefstid finner vi som vice brandchef grosshandlare Oscar Gylling och som tredje brandchef källarmästare C Nilsson. Under år 1888 inträder kapten Fredrik Sjödin som brandchef och som andre och tredje brandchefer återfinns de förutvarande Gylling och Nilsson. År 1897 kommer nya namn, då intog läroverksläraren Linus Delphin en bemärkt plats som brandchef till år 1907. Han var energisk och i hög grad intresserad chef, som exercerade sina underlydande med realistiska övningar och upprätthöll en sträng manstukt i leden. Under Delphins tid var ingenjören Sten Schale andre brandchef från 1900 – 1902 och som tredje chef finner vi bokhållaren Per Johansson.

Efter Delphins hastiga bortgång år 1907 övertog tredje brandchefen, urmakarmästaren C W Lindgren, chefskapet fram till år 1916. Lindgren var mycket mån om brandkårens bästa. Under Lindgrens chefstid återfinnes plåtslagarmästare August Wallenthin som brandmästare år 1906 och som andre brandchef från år 1912, tredje brandchef var juvelerare Erik Linderoth fram till år 1920.

År 1917 blir det åter förändringar. Då inträder andre brandchefen August Wallenthin som brandchef. Under hans brandchefstid förändrades mycket inom stadens brandväsende. Wallenthin ivrade ständigt för att få fram det bästa och nyaste i materielväg, likaledes var han mån om att få fram lämpliga och goda brandmän. Från 1917 till 1922 var köpman Oscar L Karlström vice brandchef. År 1920 blir köpman Axel Nyberg tredje brandchef fram till år 1923. Från nämnda år upphör tredje brandchefsbefattningen. Nyberg ingick i kåren år 1906 och kvarstod till år 1924.

Från 1922 inträdde köpman Mauritz Jakobsson som vice brandchef fram till 1928 och från år 1929 blir det montör John Svensson som blir vice brandchef fram till 1937.

Åke Wallenthin ingick i kåren år 1918 och anställdes år 1930 som fast brandmästare samt då
befattningen år 1938 omändrades blev han även vice brandchef.

I och med utgången av 1942 slutade August Wallenthin som brandchef och avgick med pension efter 37 års aktivt arbete inom brandkåren. Wallenthin tilldelades Patriotiska Sällskapets guldmedalj vid sin avgång.

År 1943 inträder Åke Wallenthin som t f brandchef och från samma tid utses kakelugnsmakare Gustaf Svensson till t f vice brandchef. Brandman Gösta Wallenthin utses till t f brandmästare.

Från den 1 maj 1944 utsågs t f brandchefen Åke Wallenthin till brandchef för Motala stad och Motala sockens brandkårer. Den 1 juni 1944 anställdes brandmannen vid Karlskoga brandkår Carl Gustaf Carlsson till brandmästare tillika vice brandchef och från den 1 juni 1946 anställdes brandmannen vid Karlskrona brandkår Gustaf Jaxell som brandmästare tillika vice brandchef.

Första yrkesbrandkåren 1948 utgjordes av: Henry Johansson, Åke Wallenthin, John Holmberg, Gustaf Jaxell, Karl-Gustav Karlsson och Gösta Pettersson.

Av bortgångna brandmän som under en lång följd av år verkat och nedlagt ett oegennyttigt arbete för stadens brandväsende må nämnas:
Knut Karlsson 1905 – 1939, Anton Hammarberg 1905 – 1934, Oskar Håkansson 1905 – 1942, Filip Hertzman 1905 – 1908 och 1922 – 1931, Elon Hellberg 1905 – 1909 och 1923 – 1935, Mauritz Jakobsson 1909 – 1929, Erik Karlsson 1918 – 1942 samt Folke Wallenthin 1925 – 1945.

Av de andra brandmännen som under minst 15 år varit medlemmar i Motala stads och sockens borgarbrandkårer och utfört ett förtjänstfullt arbete i brandkårens tjänst kan nämnas följande:

John Svensson 1905-1941 Vice brandchef och under många år brandkårens
ordförande och gymnastikledare.
F G Thorin 1905-1923
E W Karlsson 1905-1931
NiIs Ljunglöf 1905-1945 Förman, chaufför, maskinist och ambulansförare.
C M Larsson 1908-1945 Kårens kassör under flera år.
Gustaf Pettersson 1913-1937 Kårens sekreterare under många år.
John Pettersson 1913-1948 Förman, chaufför, maskinist och ambulansförare
A W Nyström 1914-1931
Knut Pettersson 1916-1937
Bror Pettersson 1917-1937
Bärnhard Eklund 1920-1931 och 1940-1945
Gustaf Svensson 1921-1945 Förman och t f vice brandchef.
Gösta Wallenthin 1922-1967 Förman, chaufför, maskinist och ambulansförare.
Torsten Litzén 1924-1940
Egon Nyrén 1924-1943
Ivan Nyrén 1924-1943
Allan Zarén 1925-1940
Gottfrid Alzin 1927-1937 Var maskinist vid ångsprutan redan 1905.
Valfrid Karlsson 1931-1948
Thure Karlsson 1934-1957 Chaufför, maskinist och ambulansförare.
Tyko Larsson 1938-1965
Olle Ohlsson 1938-1966 Förman, chaufför, maskinist och ambulansförare.

Bland övriga som var i brandkårens tjänst kan nämnas: Carl Reif, Arne Nyberg och Urban Ohlsson.

Motala sockens brandkårs förste brandchef var disponent Edvin Sandström 1930-1941 och som vice brandchef tjänstgjorde kriminalkonstapel E L Gustafsson 1930-1934. 1935 finner vi verkmästare Curt Phil som vice brandchef fram till 1941 då han övertager chefskapet för Motala sockens brandkår till den 1 maj 1941.

Vice brandchef under samma tid var reparatör Erik Jansson. Från den 1 maj 1944 var det gemensam brandchef för Motala socken och Motala stad, och från samma tid till 1948 uppehöll Curt Phil vice brandchefstjänsten för Motala sockens brandkår.
Curt Phil 1930-1941 Brandchef, 1941-1948 vice brandchef.
Erik Jansson 1930-1949 Vice brandchef
Ivar Thor 1930-1945
Seth Johansson Brandförman, maskinist och chaufför.
Nils Hildor Brandförman.
Oskar Tinnerholm
Gunnar Holmertz
Harry Thapper
John Holmberg Brandförman i yrkesbrandkåren från år 1954

Utöver ovanstående är det många som deltagit med mindre antal år men det oaktat nedlagt ett mycket intresserat arbete i kåren.

Fyra som var med från början

Hösten 1905 gick skomakare Gustaf Morelius omkring i Motala och försökte värva en del av stadens ungdomar till den frivilliga brandkår som skulle bildas. Av dom som var med då brandkåren bildades kan nämnas fyra mångåriga och mycket aktiva brandmän, nämligen F G Thorin, John Svensson, Henning Hallgren och Nils Ljunglöf.

Alla fyra var spänstiga, energiska och plikttrogna brandmän. F G Thorin, den äldste i kvartetten, var brandkårens bäste hoppare. Den bäste som någonsin funnits i Motala påstås det. Han var född i Örberga den 14 oktober 1870 och var sannolikt äldst av brandkårens första medlemmar. Men hoppa kunde han. Flera gånger hoppade han i språngseglet från det omkring 15 meter höga övningstornet. Men en gång misslyckades han och det ordentligt. Han skulle visa en nybörjare hur det skulle gå till. Vid sådana tillfällen brukade en talrik skara åskådare samlas. Hade de förut sett hans triumf fick de nu också se ett ordentligt misslyckande. Han hoppade efter alla konstens regler, kastade ut benen i rät vinkel framåt hamnade på seglet och borde egentligen ha studsat högt upp i luftet. Men seglet sprack och Thorin föll igenom rakt i marken. Till all lycka hade han den gången nöjt sig med att hoppa från andra våningen annars hade det gått värre. Nu slapp han undan med tre veckors sjukhusvistelse. Det hör till saken att han inte fick ett enda öre i ersättning utom en krona om dagen från sjukkassan som då var frivillig.

Näst äldst var John Svensson, född den 12 juli 1882. I slutet av 1890-talet och början av 1900-talet var han ledare för Motala Gymnastik och Idrottsförening. Han var precis en sådan som behövdes i brandkåren och när denna väl hade bildats, blev han ledare för dess gymnastiktrupp. Liksom de övriga tre veteranerna hade han en stor mängd av minnen från eldsvådor i och utom staden.
En eldsvåda som han aldrig glömmer är den som rasade hos skräddare Söderholm. Han hade verkstad i hörnet av Repslagaregatan och Drottninggatan i kv Repslagaren där gamla Tempohuset finns. Söderholm var ett stort original. Jag minns så väl, berättar Svensson, hur han satt på sitt bord och sydde. I munnen hade han ständigt en gammal pipa, så söndertuggad, att bara själva piphuvudet stack ut ur skägget. Söderholm gitte aldrig såga ett vedträ utan han eldade med hela längder, som han matade in i kakelugnen alltefter som de brann upp. Det kanske var hans eldningsmetod som blev upphov till eldsvådan.
En gång i tiden hade Söderholm ägt en karusell och som ett minne hade han ännu ett gammalt positiv. Positivet var hans ögonsten. När det brann hos honom gick det som vid många andra tillfällen. Det kom många utomstående som ville hjälpa till med bärgningen och som vanligt gick bärgningslusten till överdrift. En frivillig bärgare tog positivet och kastade ut det genom fönstret i andra våningen. Den gången var det nära att Söderholm hade hoppat samma väg.
Henning Hallgren var med om den stora branden på Lyckorna. Där tog den frivilliga personalen, allmänheten, hand om bärgningen och det blev en förstörelse utan like, berättade han. Den som inte är van vid eldsvådor blir så ivrig, att han inte kan bedöma sina handlingar.
“Bärgningsmanskapet” kastade ut allt och ställde därigenom till en onödig förstörelse.
Jag såg en karl som lade ned en oerhörd energi på att lyfta upp en antik rokokobyrå i ett fönster i andra våningen. Se upp därnere, ropade han, och så vräkte han ner alltsammans. Det blev bara stickor av alltsammans. En medhjälpare kom bärande på en väldig trave gammalt porslin, som han vräkte ut samma väg och som krossades till småsmulor.
Långt före den frivilliga brandkårens tid fanns en brandkår i Motala stad och dessförinnan i köpingen, omtalade Nils Ljunglöf. Men i gamla tider skedde alarmeringen på ett sätt som förefaller en smula svårbegriplig. Han kände till det där, därför att hans far var trumpetare i brandkåren och hade att gå omkring i staden och larma vid eldsvådor.
Det kunde t ex gå till som när Vaddfabriken brann år 1901. Trumpeten förvarades hos polisen, men det var inte polisen som skulle blåsa i den utan det var Ljunglöfs far. Olyckligtvis brann det på en söndag. En polis kom hem till hans far och lämnade trumpeten, (mässingshornet förvaras på brandmuseet). Men, sa polisen, ni får inte blåsa, förrän vi kan börja efter högmässan, för vi får inte störa gudstjänsten, för gör vi det, då kan det bli panik i kyrkan. Hur underligt det än kan låta, hade trumpetaren inte annat att göra än att vänta till högmässan var över.

Lokaler

Brandväsendets lokaler har varit av skiftande art. Från köpingens första tid var brandväsendets materiel inhyst i ett magasin som var förlagt vid Repslagaregatans slutpunkt norr om Drottninggatan.

När stadens stadshus, nuvarande Stadshotellet, byggdes 1880-81 ordnades lokaler för restaurangens räkning mot Drottninggatan. Vissa av dessa lokaler fick brandväsendet och gatukontoret överta. Den gamla ångsprutan skulle stå i uppvärmd lokal och därför eldade man ångpannan och släppte ut röken medelst ett rör genom vinden och taket.

Omkring 1910 byggdes nya stallbyggnader utefter Drottninggatan mellan Repslagaregatan och Medevivägen. I samband med denna nybyggnad erhöll brandväsendet en större materialbod i stället för den ovan omtalade. Den mekaniska stegen, som inköptes 1912, fick sin hemvist i denna lokal. Sedermera övertogs gatukontorets lokaler vid Stadshotellet och utrymmena ökades där.

Vid inkorporeringen 1917 ökades brandväsendets bevakningsområde och då byggdes ett mindre spruthus intill stenhuggare Thappers fastighet i Samuelsberg. På Gästisområdet ordnades spruthus vid Karlsboda i magasinsbyggnaden. I Hyddmarken hyrdes sprutbod i dåvarande Motala Ramfabriks magasinsbyggnad, nuvarande Borens Trikåfabrik och slutligen i Varamon ordnades ett mindre spruthus i fastigheten söder om den åttkantiga paviljongen som tillhörde Turisthotellet.

I alla de nu uppräknade spruthusen uppställdes handkraftsprutor, större och mindre och vattenkärror med vattensåar samt ett 25-tal vattenhinkar.

Vid 1921 års ingång ordnades garage för den första brandbilen i brandstationen.
Dörrarna där var i smalaste laget så det gällde att hålla tungan rätt i mun såväl vid utryckningar som vid inkörning.

Den första ambulansbilen staden erhöll var år 1921 och den garagerades i Stadshotellets tvätthus. En dörr togs upp mot gatan och på denna plats stod bilen till år 1953.

År 1948 erhölls utrymmen i det skyddsrum, som under ofredsåren hade uppförts på Stadshotellets gård. I nämnda lokaler ordnades tvenne garage, som även användes
som verkstadslokal vid reparationer.

I det gamla vattentornet uppe vid Tornsgatan i Samuelsberg ordnades reservgarage år 1943 och på denna plats inhystes alla äldre handkraftsprutor och annan materiel som ej användes.

Nya brandstationens planläggning och förverkligande. Planer på ny brandstation hade länge varit ett önskemål som alltmer började ta form. Vid brandstyrelsens sammanträde den 11 nov 1930 anhöll dåvarande brandchefen August Wallenthin att brandstyrelsen hos stadsfullmäktige borde begära en utredning av frågan om byggande av en ny brandstation. Drätselkammaren beslöt den 9 januari 1930 att bordlägga ärendet. Den 7 mars 1941 återkom brandchefen med begäran att brandstyrelsen hos stadsfullmäktige måtte anhålla om att tomtområdet söder om Norra skolan reserverades till brandstationstomt vilket stadsfullmäktige också beslöt.

Vid sammanträde den 8 maj 1944 begärde brandstyrelsen ånyo att stadsfullmäktige måtte tillsätta en kommitté för utredning om en ny brandstation.

Den 3 juli 1944 sammanträdde den av brandstyrelsen utsedda kommittén för utredning av förslag till ny brandstation. Denna kommitté kallade stadsarkitekt Gunnar Påhlman för utförande av ritningar.

Den 16 maj 1945 behandlade stadsfullmäktige de föreliggande förslagen som överlämnades till byggnadsnämnden för yttranden.

Vid sammanträde mellan drätselkammaren och brandstyrelsen den 29 oktober 1945 beslöts att nya förslag skulle uppritas och samtidigt förbilliga det hela. Kommittén utökades med två ledamöter från drätselkammaren. Den 26 augusti 1947 förelåg det reviderade nya förslaget till ny brandstation och den 10 nov 1947 remitterade drätselkammaren det nya förslaget till brandstyrelsen för yttrande.

Brandstyrelsen behandlade ärendet den 13 september 1948 och beslöt för sin del föreslå att fullständiga nya ritningar borde anskaffas och då lämpligen genom utlyst tävling.

Brandstyrelsen uppdrog åt sin ledamot ing. Artur Larsson att framkomma med ett acceptabelt förslag till brandstation. Redan i april 1949 var det Larssonska förslaget färdigt men kunde av skilda orsaker ej godkännas. Den nu uppkomna “springande punkten” i brandstationsfrågan var platsen för brandstationens förläggning. Alla krafter mobiliserades från flera håll. De förslag som framkom var Norra skolans idrottsplan, Sommens brädgård, Gamla Gästis, Bispmotala ladugårdsområde och Drottninggatan 50. Efter vidlyftiga skriverier för och emot enades man om Drottninggatan 50.

En byggnadskommitté tillsattes av stadsfullmäktige bestående av brandstyrelsens ordförande, verkmästare Sven Nyström, överingenjör John Nordlund, byggnadssnickare Sigfrid Larsson, stadsplanearkitekt Wolfgang Lehr och brandchef Åke Wallenthin.

Nämnda kommitté beslöt kalla stadsarkitekten i Norrköping, Curt von Schmalensee, att utföra de nya ritningarna.

Sedan under arbetets gång samarbete mellan arkitekten och kommittén ägt rum, framlade arkitekt von Schmalensee tillsammans med sin medarbetare, arkitekt Arne Strömdahl, Norrköping, den 12 september 1951 ett prelimiärt ritningsförslag till ny brandstation. Den 12 oktober 1951 överlämnade byggnadskommittén sitt nya förslag till stadsfullmäktige med begäran om anslag på tillsammans 1.375.000 kronor för
uppförande av en ny brandstation i Motala. Vid stadsfullmäktiges sammanträde den 17 oktober 1951 efter förhandlingarna redogjorde byggnadskommitténs ordförande Sven Nyström för det nya brandstationsförslaget genom att visa detsamma med skioptikonbilder. Hela förslaget mottogs med stor tacksamhet. Redan den 28 november 1951 beslöt stadsfullmäktige att anslå 1.375.000 kronor för uppförande av brandstationen. Ärendet klubbades igenom på knappa tre minuter. Alla var den gången eniga om att nu skulle brandstationsfrågan lösas.
Den 20 december erhölls byggnadstillstånd av Arbetsmarknadsstyrelsen för uppförande av brandstationen i Motala. I detta tillstånd ingick endast byggnaderna A och B bostads och expeditionslokaler samt vagnhall med personalrum.
Till den inre stationsalarmeringen anslog Stadsfullmäktige 85.000 kronor vid sammanträde den 18 juni 1952. För att utföra detta arbete antogs L M Erikssons försäljningsaktiebolag.
Som entreprenör antogs Byggnadsfirman Erik Andersson, Linköping och onsdagen den 2 april 1952 togs det första spadtaget.
Den 30 januari 1953 var brandstationen under tak och samma dag hissades flaggorna för takstolskalas.
Tisdagen den 8 december 1953 var en stor dag för brandväsendet i Motala. Ty då överflyttades brandkåren till den nya brandstationen. Därmed hade brandkåren till sitt förfogande fått den första etappen av brandstationen färdig.
Den nya brandstationen indelas i en A och B byggnad. Den förstnämnda inrymmer på nedre botten telefon och vaktrum, expeditioner för brandchef, vice brandchef, brandförmän, konferensrum samt en allmän expedition. I de tre övre våningarna finns bostäder för brandchef och vice brandchef samt två lägenheter för brandförmän. Tre enkelrum har även ordnats i A-byggnaden.
I B-byggnaden finns vagnhall, 30 x 13 meter, med sju genomgångsportar från gård till gatan. Utrymmet i källarvåningen disponeras för tvättning, torkning. reparation och förvaring av all slangmateriel. Vidare finns elcentral, elektrisk-, rökskydds- och snickeriverkstad, en mindre tillfällig mekanisk verkstad, två förrådslokaler samt värmecentral.
B-byggnadens andra våning är helt inredd för personalen. Mot gatan har förlagts nio sovrum med plats för två brandmän i varje. Åt gårdssidan finns dagrum, matsal, pentry, bastu, tvätt- och duschrum samt rum för torkning, strykning och putsning av kläder. I vindsvåningen finns provisoriska lokaler för gymnastik och övningar samt en lektionssal.
För alarmering av personal finns eldsvåde-, soteld-, pikét- och ambulanslarm samt automatisk lokaltelefon till alla lokaler och sovrum. På dessa senare finns inkopplat pikét- och ambulanslarm för nattalarmering. Snabbtelefon finns från alla expeditioner med ett femtontal högtalare inom brandstationen.
Under våren 1955 färdigställdes rök- och övningshuset. Detta omfattar en tvåvåningsbyggnad. I nedre våningen finns en större lokal, där olika eldsläckningsövningar kan utföras. Taket är skyddat mot värme medelst ingjutet rödtegel. Trappuppgången är utförd som i ett vanligt bostadshus. På övre våningen har ordnats med kontrollrum. Det större rummet är indelat medelst svängbara väggar och golvet är doserat för vattenavrinning. Vattnet kan därför uppsamlas i undervåningen och mätas för att se hur mycket som använts. Från övre våningen kan eldsläckningspersonalen utföra angrepp mot underliggande våning som då får tjänstgöra som källare. Hela byggnaden är uppförd i betong. Taket är oliksidigt varför detsamma kan tjänstgöra som två olika byggnader. På detsamma finns skyddsräcken. Fast stege är ordnad till taket, för att byggnaden skall motsvara en ordinär bostadsfastighet. Under hösten inmonterades ventilations- och fläktsystem liksom rökalstrare.
Den tredje etappen av byggnader är verkstads-, tvätt- och smörjhallar. Lektions- ­och gymnastikbyggnad var också planerad men något byggnadstillstånd för dessa kunde då ej erhållas.

Stadens brandförsvar 1955

Stadens brandförsvar utgjordes av:
Brandchef, vice brandchef tillika brandmästare.
Brandstyrkan:
a) Yrkesbrandkåren. 3 brandförmän, 12 brandmän.
b) Borgarbrandkåren: Avdelning 1, Drottninggatan 50.
2 brandförmän, 23 brandmän.
Avdelning II, Holms brandstation.
1stationschef, 2 brandförmän, 40 beredskapsmän.
c) Skogsbrandförsvaret: 4 förmän, 4 uppbådare, 40 beredskapsmän.
d) Reservstyrka: Bestående av AB Motala Verkstad, AB Elektrolux och
Engelfabrikernas industribrandkårer, tillsammans 74 man.

Ambulansväsendet

Brandkårens arbete har från början varit att släcka bränder och i samband därmed räddning av människor och djur, som kommit i nöd vid brand. Det har dock sedermera visat sig, att brandpersonalen i mycket stor utsträckning tagits i anspråk för andra ändamål och då i första hand inom ambulansväsendet. För Motalas vidkommande fanns ända fram till år 1920 en hästambulans.
Vid olycksfall kördes de skadade till Vadstena lasarett i denna ambulansvagn. Det tog tid. Hästar skulle anskaffas och ett byte skulle ske vid Skeppsstad där utvilade hästar insattes. Det var dåliga vägar till Vadstena på den tiden.

Som en hundkoja, hästambulansen från 1911
Den gamla ambulansen höggs upp för många år sen. Den såg ut som en hundkoja på hjul. Den innehöll en träbår med läderöverdragen madrass och en spottkopp. Vårdaren som åkte med fick sitta med fötterna i en låda under själva karossen. Det fanns en överbyggd öppning i taket också. Den gav plats för vårdarens huvud om han ville räta ut sig.

Förre charkuterihandlaren Algot Johansson, Motala, kunde berätta hur det var att
köra den gamla hästambulansen. Hans far, Oskar Johansson, var skjutsentreprenör och var
med om att hålla hästar till ambulansen. Förutom Johanssons hyrverk så anlitades även Carl
Samuelssons och Sköld-Möckelströms åkerier.
En eller en och en halv timme tog en tur till lasarettet i Vadstena. Var det riktigt
brådskandefick vi byta hästar på vägen. Det skedde vid Skeppsstad gård. På återvägen bytte
man tillbaka sina hästar omtalade Algot Johansson. Ibland fick vi köra ända upp till Bona och
hämta sjuka och det på guppiga och dåligt skötta vägar.

Ren Tortyr

Hästambulansen var inget vägvänligt ekipage. Den var för ”bred i gången” vilket
medförde att hjulen inte passade in i de uppkörda hjulspåren på vägarna. Den var mycket kort
också, vilket bidrog till knyckig gång. De sjuka blev precis inte bättre av den omilda
behandlingen i ambulansen. En gammal sjukvårdare vid Bona sa en gång.
”Det värsta som kan hända är när man får följa med en sjuk i ambulansen. Det är rena
tortyren”.
Den första ambulansen kom till Motala efter det att kakelugnsmakaren, senare
rådman, L E Eriksson motionerat om saken i stadsfullmäktige.

Motala Rödakorskrets damer skaffar en ambulans
Motala rödakorskrets med dess damer tog initiativ till att skaffa en efter dåtida
begrepp modern ambulansbil. Denna bil överlämnades till Motala stad år 1921.
Ambulansen kostade 23.000 kronor, stora slantar på den tiden, och hela beloppet hade Röda Korset i Motala samlat ihop i samband med basarer på Stadshotellet och i Bondebacka.
Brandchef Åke Wallenthin började ungefär samtidigt som den nya ambulansen kom.
Han var också en av de tre utbildade chaufförerna som fick förtroendet att köra ekipaget. Väl påpälsad fick ”kusken” vara även på den nya ambulansen. Förarplatsen lämnade fritt spelrum för den friska luften Växelspaken och bromsen satt på utsidan s k segmentspakar.
Ambulansen, en Scania Vabis, levererades med svenska däck men de visade sig inte hålla måttet. När solen solen och de körde lite för fort med kärran utvidgade sig däcken och de trillade av.
På en tur till Västra Ny, berättade Åke Wallenthin, förlorade vi tre däck på det viset. Rätt som vi körde kom något av bakdäcken plötsligt och rullade förbi.
Sådant gick ju inte i längden. Man var tvungen att skaffa nya däck och det blev ingen billig affär. Vad sägs om 1.500 kronor för fyra nya däck. Men så var de utländska också, omtalade Wallenthin.
1921 års ambulans väckte stor uppmärksamhet. Efter Linköping och Norrköping var Motala först i länet med att ha motordriven ambulans.
Några höga hastigheter kunde vi inte komma upp i med den gamla Scanian. Det tillät heller inte vägarna. De sköttes praktiskt taget inte alls på den tiden och på vintrarna var det besvärligt. När det var mycket snö fick vi ha ett par man med som skottade väg genom drivona. Det tog tre timmar till Vadstena en gång.
Den gamla Scania Vabisen på 36 hkr var i tjänst fram till 1935.

Farten inte allt

De nya ambulanserna avverkar sträckan på några få minuter, mjukt smidigt och skonsamt.
Åke Wallenthin berättade att det ibland klagades på att man inte körde tillräckligt fort vid olycksfallen. Och det är nog sant att vi sällan pressade upp ambulansen till maximal hastighet, därför att det ytterst sällan är nödvändigt. Under alla mina år som ambulansförare har jag bara upplevt två fall då snabbast möjliga transport var direkt påkallad. Vid utryckningarna måste vi köra med säkerhetsmarginal, göra transporten skonsam och ta hänsyn till medtrafikanterna. Man är inte befriad från ansvar för att man sitter bakom ratten i en ambulans.
Ett växande problem är de små utrymmena i moderna trappuppgångar. I många trappor är det nästan omöjligt att komma fram med en sjukbår. En gång fick vi ta ned en sjuk man från andra våningen genom fönstret därför att trappuppgången var för trång.

“Jag är inte sjuk”

Mycket får en ambulansförare uppleva. En gång kallades ambulansen till en fastighet i staden. Utanför stod en äldre man med en väska i handen. Vi skulle hämta en sjuk, sa ambulansmännen. Sjuk? sa mannen. Jag är inte sjuk men jag skall in och hälsa på en bekant på Vadstena lasarett. Vill ni köra mig dit …?
Att vara ambulansförare kräver sinnesnärvaro, rådighet, omdöme. All personal på brandstationen är sjukvårdsutbildad. Tjänsten som ambulansförare har mannarna nytta av även när de rycker ut för att släcka bränder. Ofta händer det att brandmännen får ta hand om skadade eller chockade personer vid en brandplats. Ambulanstjänsten är nyttig för förmågan att snabbt bedöma olycksfallssituationer och handla på eget initiativ.

Eldsvådor

En historik bör även omfatta det arbete som brandkåren utfört. Utryckningar till eldsvåda och dylikt finns ej bokfört före år 1905. För att få en fullständig bild av det hela har Motalatidningarna fått tjäna som källa. För tiden 1905 till 1955 har brandkåren fått rycka ut till e1dsvåda 1.426 gånger. Det kan ha sitt intresse att veta att under den första 25-års perioden skedde utryckningar endast 398 gånger.

Ur lokaltidning 1863:
“Natten mellan sistlidna måndag och tisdag kl mellan 1 och 2 utbröt eldsvåda uti det herr A Rosendahl tillhöriga bryggeri, beläget utanför Motala köping. Oaktat sprutor och manskap tillkommo från köpingen och Motala Verkstad samt en berömvärd verksamhet vid släckningsarbetet utvecklades, lyckades man dock ej att rädda mer an själva boningshuset.
Hela bryggeriet med en mängd inventarier och förråd, jämte omkring 60 kubikfamnar ved, blevo lågornas rov.
Endast den stora inmurade pannan och några eldstadsmurar stå kvar. Byggnaderna voro väl brandförsäkrade, men förlusten genom det förstörda och det uppkomna avbrottet i rörelsen lär dock för ägaren bliva rätt betydligt”. Tyvärr finns inte Tidningens datum framtagen.
Den 19 januari 1875 härjades Motala Tändsticksfabrik av en svår brand, som började vid 5-tiden på eftermiddagen och snabbt spred sig i det lättantändliga materialet av stickor, askar och tändsatser. Hela fabriksbyggnaden brann ned, medan kontorshuset och ett med fabriken sammanbyggt maskinhus räddades. Det som fanns kvar av anläggningen inropades senare på auktion. Om fabrikens vidare öden råder oklarhet. Godsägare Carl Nordstedt Hälla i Godegård tillhörde dock intressenterna och uppgift finns att på Klakorps utjord anlagts en tändsticksfabrik, som troligen fungerade som filial. I Motala musei- och hembygdsförenings samlingar finns också en tändsticksask med etiketten “Motala Hälla säkerhetständstickor’’. Fabriken i Vätterviken återuppbyggdes och antalet anställda uppgavs år 1881 till 92 personer. Fabriken i Vätterviken eldhärjades återigen 1894 och därmed hade intressenterna tydligen sett sina förhoppningar definitivt gå upp i rök. Jönköping kom in i bilden och Motala försvann ur säkerhetständstickans historia.
Av de eldsvådor, som mer än vanligt äldre Motalabor lagt på minnet, var Motala Tändsticksfabriks brand 1894. Denna fabrik låg där sedan f d Motala Möbelindustri hade sina lokaler. \/idare minns man branden som härjade vid Hällegården år 1906, Katrinefors fabriker 1912, Bispmotala Tegelbruk 1923, Motala Elektriska kvarn år 1924. Senare års eldsvådor kanske är i färskt minne. Ulax Fabriker jämnades med marken genom åsknedslag år 1936, Svenska Trähus i Holm 1937, Ulax Blekeri i Hyddmarken år 1938, Stadshotellets brand 1942, Pernings bostadshus vid dåvarande Nya Skolgatan 1944, bostadshus vid Algatan och Rivolibranden 1947, Roxybiografen spolierades vid brand den 21 mars 1951, Prestoverken 1954, samma år i mars månad uppstod en häftig brand vid Mariebergs Gård och i september eldhärjades de två övre våningarna i AB Carl Anderssons Möss- och Pälsvarufabrik.
Den största branden som eldhärjat Motala genom tiderna är utan tvivel branden vid AB Motala Verkstad den 11 juli 1953 och Luxorbranden i oktober 1976.
Av eldsvådor utom staden, som brandkåren biträtt med hjälp, kan nämnas Sandby i Hagebyhöga socken åren 1912 och 1927, Bona uppfostringsanstalt åren 1921 och 1954, Kungs Starby i Vadstena, Östergyllens Valskvarn i Skänninge och Blommedals Gård.
De ovan uppräknade olyckorna är blott ett litet axplock ur den digra utryckningsjournalen. Brandkåren har fått uppta kampen mot “den röde hanen” under mycket olikartade förhållanden, ena gången klara sommardagar den andra under bistra vinterdagar med upp till 27 graders kyla.

Tidningsartiklar om brandväsendet

Motala posten den 10.6.1885
Brandsyn inom staden förrättas nästa tisdag och onsdag den 16 och 17 dennes med början båda dagarna kl 9 f m, då hrr husägare torde hava brandredskap mm i lagstadgad ordning
Motala Posten den 5.3.1888.
Eldsvåda utbröt i lördags morse i klädeshandlaren Alfred Anderssons gård vid Drottninggatan i Motala. Elden släcktes snabbt och raskt av brandkåren, innan den hann slå ut genom husets fönster och väggar, i motsatt fall hade stor och överhängande fara varit för flera kvarter, mot vilka elden av den rasande stormen säkert hade drivits och sedan svårligen kunnat hejdas. Lyckligtvis begränsades nu skadan till det inre av huset jämte hr Anderssons inventarier och stora varulager, vilket betydligt skadades, det var visserligen försäkrat, men ägaren gör det oaktat förlust liksom en i huset boende familj, som ej hade sin lösegendom försäkrad och under räddningsarbetet fick den skadad och delvis sönderslagen.
En omständighet, som var av den allra största betydelse för den lyckliga släckningen, vilken därförutan torde varit omöjlig, var deras beredvillighet och raskhet som disponera över hästar och vattenkar, att i riklig mängd och mycket hastigt förse sprutorna med vatten. I den rådande starka kölden var det ej tänkbart att på annat sätt få vatten från sjön, och det kan ej förutses, huru det skulle lyckats brandkåren att släcka elden, om den ej fått detta synnerligen kraftiga understöd. Brandkåren, stadens innevånare och brandstodsbolagen stå därför till dessa personer i den största tacksamhetsskuld, och vi hoppas, att de på ett eller annat sätt skola på ett mera kraftigt sätt än genom detta påpekande belönas för deras högst viktiga insats i släckningsarbetet.
Under eldsläckningen i lördags morse fingo flera personer sina öron förfrusna.

Motala Posten den 7.3.1888.
Polisundersökning med anledning av lördagens eldsvåda hölls igår. Såvitt man därunder kunde utröna, orsakades eldens utbrott därav att gnistor från skorstenen under rådande blåsten pressats ned genom ett rör, fordom tillhörande en kamin, vilken med sin avbrutna ända mynnade ut i bodens vägg och med den andra slutade i skorstenen. Pa golvet nedanför lågo klädespersedlar o dyl, vadan antändning därigenom lätt kunnat ske. Någon vårdslöshet eller slarv och underlåtenhet av de i huset boende har däremot icke förefunnits.

Motala Posten den 25.7.1883.
Till ordförande i Motala sockens brandstodskommitté för Östergötlands läns brandstodsbolag är efter avlidne brukspatron F J Wulff utsedd lantbrukaren August Fredricson i Spolegården.

Motala Posten den 8.9.1917.
Brandkåren hade övning på torsdagen. Den nye brandchefen, plåtslagarmästare August Wallenthin, ledde då kåren för första gången i denna egenskap. Allt gick mycket bra och det nya chefskapet bådar gott för framtiden.

Motala Posten den 5.1.1931
Motala stads brandstyrelse hade på lördagsafton sitt första sammanträde för året. Till ordförande valdes köpman 0 L Karlström och till vice dito överstelöjtnant A Hultin. Till sekreterare utsågs rådman G Carlsson.
Till underbefäl inom brandkåren under 1931 valdes:
Borgarbrandkåren: 1:ste förman, snickarmästare John Pettersson.
Allmänna brandkåren:
Ångsprutan: 1:ste chef köpman O L Karlström
2:dre dito köpman Egon Carlsson
Sprutan nr 1: 1:ste chef fabrikör A Lindgren
2:dre dito fabrikör Artur Pettersson
Sprutan nr 2: 1:ste chef disponent C Ewerbring
2:dre chef kassör Karl Axel Pettersson
Sprutan nr 4: 1:ste chef köpman A E Gustafsson
2:dre dito köpman Erik Gustafsson
Bärgningsavdelningen: 1:ste chef fabrikör Hans Andersson
2:dre dito fabrikör Enok Carlsson
Vattenskaffningsavdelningen: 1:ste chef köpman Paul Turesson
2:dre dito herr Nils Borg
Vaktavdelningen: 1:ste chef kontorschef C Borén
2:dre dito bokförare A Borén
Brandredskapen Gästis: 1:ste chef köpman Erik Samuelsson
2:dre dito fabrikör P Gustafsson
Brandredskapen Samuelsberg: 1:ste chef köpman J Andersson
2:dre dite fabrikör E Thapper
Brandredskapen Hyddmarken: 1:ste chef fabrikör Svante Svensson
2:dre dito fabrikör Ivan William
Beslöts att inköpa 30 st hjälmar för borgarbrandkåren, vilket uppdrogs åt ordföranden och brandchefen att verkställa.

Motala Posten den 14.2.1940.
Eldsvådan den 12 nov 1939 i bostadshuset Drottninggatan 39.
En lägenhetsinnehavare hade gått ifrån ett brinnande Primuskök.

Motala Posten den 2.1.1943.
Ny brandchef i Motala.
Motala stad brandstyrelse beslöt vid sammanträde på onsdagen att till brandchef t v från den 1 januari 1943 förordna nuvarande vice brandchef Åke Wallenthin. Den nye brandchefen, som är son till den avgående fabrikör August Wallenthin, är född 1902 och har tillhört brandkåren i Motala sedan 1918.
Sedan 1921 har han handhaft skötseln av brandtelegraf och alarmledningar. 1924 blev han brandmästare i den frivilliga borgarbrandkåren och 1930 fast anställd brandmästare. Från den 1 januari 1938 har han fungerat som vice brandchef. Hr. Wallenthin har en grundlig utbildning inom brandmannayrket och har bl a vid flera tillfällen praktiserat vid såväl Stockholms som Göteborgs brandkårer. Två gånger har han erhållit stipendier för utbildning till hrandbefäl, dels av brandskyddsförbundet och dels av brandkårernas riksförbund och han har dessutom deltagit i en mängd olika kurser. Han är dessutom vice luftskyddschef och har även inom dessa verksamhetsfält uträttat ett gott arbete.
Till vice brandchef utsågs kakelugnsmakare Gusta I Svensson och till andre brandmästare hr Gösta Wallenthin.
Till ordförande i brandstyrelsen nyvaldes boktryckare Gustaf Pettersson efter grosshandlare David Kindstrand och till vice ordförande linjeförman Henning Tillberg Till sekreterare efter rådman Gustaf Carlsson, som avsade sig, utsågs brandchef Åke Wallenthin.
Den avgående brandchefen, fabrikör August Wallenthin, blev på nyårsdagen avtackad vid en kollation på brandstationen. Ordförande i Motala brandkårsförening kakelugnsmakare Gustav Svensson, framförde brandmännens tack för ett mångårigt gott samarbete och överlämnade en blomsteruppsats, och fru Elin Wallenthin samt fröken Thyra Wallenthin, vilka svarat för brandkårens telefonvakt, blev även avtackade. Den nye brandchefen Åke Wallenthin, hälsades välkommen. Fabrikör Wallenthin tackade för hyllningarna och framgång i sitt krävande arbete och tal hölls även av den nytillträdande brandchefen.

Motala Tidning 4.7.1955
En pyroman härjade natten till söndagen i Västra Stenby, där han under loppet av två timmar anlade bränder och begick inbrott. Ladugården på Södra Freberga egendom brann ned till grunden, varvid 29 kalvar och en ko innebrändes, varjämte en siloanläggning och en del maskiner, bl a ett tröskverk, blevo lågornas rov. Sammanlagda värdet av det brunna uppskattas till 250.000 kr.
Pyromanen greps några timmar efteråt på en skogsväg vid Galgbacken i Brinken.

Motala Tidning den 14.11.1955 och den 21.11.1955.

Kortege genom Motala vid brandkårsjubileum
“Brandkårens stiltrogna kortege uppmärksammat inslag i stadsbilden. Kortegen
kommer att utgå från brandstationen kl l4.30 och ha följande färdväg: Drottninggatan
– Kyrkogatan – Bispmotalagatan – Timmermansgatan – Brandstationen. Sammanlagt
ingår ett 20-tal nummer av brandredskap från den gamla anrika svabben och fram till nuvarande moderna brandvagnar”.
En fläkt från “det gamla goda tiden” utgjorde lördagens brandkårsparad genom
Motala då 50-års firande Motala Brandkår i kortege visade brandväsendets och brandredskapens utveckling. Kortegen gav en god bild av hur utvecklingen gått framåt från Motala köpings hästförspända handspruta till våra dagars skumtankvagnar och jeepar. Till den festliga och stiltrogna ramen bidrog de brandmän, som följde ekipagen. Utstyrseln var exakt den som brukades förr och maskeringarna gav “gubbarna” just den pondus som präglade sekelskiftets brandväktare.
Med mässingslur och stav och maskerad till sekelskiftets Hugo Ljunglöf gick hr Birger Thuresson i täten för kortegen och visade hur Ljunglöf på sin tid med hornet blåste samman Motalaborna när röde hanen var lös. Två hästdragna handsprutor fån 1825 och 1850 följde och dessa bemannades av stiltroget klädda brandsoldater. Den gamla ångsprutan från brandkårens födelseår, 1905, välkänd även för de yngre Motalaborna då den tjänstgjort och gör fortfarande när frusna brunnar skall tinas upp, följde. På ångsprutan hade två av de tre första brandmännen i kåren, hrr Nils Ljunglöf och John Svensson, intagit sina gamla platser och på den efterföljande slangvagnen satt nu liksom på den tiden ångsprutan användes för eldsläckning hr Henning Hallgren, den tredje av de Äldsta brandmännen. Hr Allin Steinmo var porträttlikt maskerad och klädd som brandchef Linus Delphin.

Prestobilen “stapplade fram” för egen maskin.
Efter ångsprutan följde den motoriserade epoken i Motala brandkår, först representerad av välkänd E 1858, Prestobilen stadens första brandbil från 1921, som på sin tid utgjorde en pampig anblick då den kom rusande och dundrande genom staden på helgjutna däck. Ända fram till våra dagar gjorde E 1858 tjänst, något moderniserad genom nya framhjul, och under hela kortegevägen stapplade den gamla trotjänaren fram för egen maskin, frustande och spottande liksom beklagande sin ålderdom.
Kårens övriga nu i bruk varande vagnpark följde och samtliga fordon från såväl huvudbrandstationen som stationen i Holm hade anslutit sig i kön.
Kortegen väckte allmän uppmärksamhet och uppskattning och korta sträcka som drog fram genom centrala staden kantades kortegevägen av stora folkskaror.
Jubileumsmiddagen i vagnhallen.
Jubileet avslutades med medaljutdelning och middag för bortåt 150 gäster i brandstationens vagnhall. Bland gästerna märktes länsstyrelsens representant, brandchef Bror Hermansson. Norrköping, riksbrandinspektör I Strömdahl Stockholm, direktör Chr Möller i brandskyddsföreningen, Arne Hegen i brandkårernas riksförbund, stadsfullmäktiges ordförande hr Thore Pettersson och borgmästare Hans Norell samt stadens industrichefer och närliggande brandkårers chefer.
I stora vagnhallen var ett podium uppfört och vid samlingen spelade Metala folkskolors gossorkester. Ordföranden i brandstyrelsen, förman Sven Nyström, hälsade välkommen.
Brandchef Hermansson framhöll, att brandkårerna numera inte är till bara för att släcka eldsvådor utan blivit en hela samhällets räddningskår. Motala har också en stor landsbygd att bevaka när det gäller hjälpåtgärder. Riksbrandinspektör Strömdahl och direktör Chr Möller hyllade också Motalakåren. Den sistnämnde överlämnade blommor till brandstyrelsen liksom direktör Hegen. Från brandkårernas riksförbund överlämnades även förtjänstmedaljer till brandstyrelsens ordförande, förman Sven Nyström, brandchef Åke Wallenthin, vice brandchef Gustaf Jaxell, brandförman Gösta Wallenthin, stationschef Curt Pihl, brandförmännen Nils Hildor och Seth Johansson, samt brandmännen Thure Karlsson och Oskar Tinnerholm. För Städernas allmänna försäkrings AB talade direktör Gunnar Lewander, Stockholm, och överlämnade en svensk fana till kåren och förtjänstmedaljen i silver för minst 20-årig brandmannagärning till brandförmännen Gösta Wallenthin, Seth Johansson och Nils Hildor, brandnmänen Thure Karlsson och Oskar Tinnerholm samt stationschef Curt Pihl. En minnesbägare överlämnades även till brandchef Åke Wallenthin. Försäkrings A B Skandia överlämnade blommor genom överingenjör Ture Malmer, Stockholm.

Oljemålning överlämnades av gamla brandmän.
De gamla borgarbrandmännen i Motala företräddes av hrr John Svensson, Gustaf Pettersson och Nils Ljunglöf, vilka med Herr Svensson som populär talesman överlämnade en oljemålning av gamla brandstationen. Förman Svenssons spontana och roande tal blev kvällens bästa och han fick även de kraftigaste applåderna.

Östergötlands Läns Brandstodsbolag representerades av kapten Johan Segerstéen, Kättilstad, som överlämnade blommor från Östergötlands brandkårsförbund. En rad telegram från andra kårer och enskilda anlände, bl a från “en av de 20 från 1905” nämligen Birger Almblad numera Hofors, Östergötlands distrikt av Borgarbrandmännens Riksförbund samt brandkårerna i Norrköping, Skänninge, Vadstena, Mjölby och Vimmerby, vilken sistnämnda samtidigt firade 50-års jubileum och omedelbart fick ett svarstelegram från Motala.

Vid den följande middagen talade stadsfiskal Torsten Skoog, som överlämnade blommor från poliskåren i Motala. Vidare talade ordföranden i kamratföreningen Röde Hanen, hr Bärnhard Eklund, och överingenjör John Nordlund, som bl a framförde industriernas och industribrandkårernas tack. Motala stads hyllning framfördes av stadsfullmäktiges ordförande.

Motala Tidning den 22.5.1956.
Pingstbranden i Motala.
En häftig brand uppstod pingstdagen på Sommens brädgård, på mark som staden numera äger och som till stor del består av allsköns bråte och skräp. Ett fat med asfalttjära exploderade och gav god näring åt elden, som snabbt övertände en länga med skjul och även hann förstöra bl a några snöstängsel. Det brann friskt i skräphögarna men någon fara för större spridning fanns aldrig. Rökutvecklingen var intensiv och ett tiotal man ur brandkåren arbetade i två timmar med släckningen.
Det skjul som förstördes skulle förr eller senare ha rivits. Det förut skräpiga området sanerades ganska effektivt genom branden.

Motala Tidning den 15.8.1956.
35-årig brandbil i Motala blir leksak i stadsparken.
På tisdagseftermiddagen gick en uppmärksammad procession ut från brandstationen i Motala. Det var brandkårens senaste specialfordon, den kraftiga jeepen, som tog kårens stoltet, den första brandbilen av märket Presto som kom till Motala för 35 år sedan, på släp ut på sista färden. Men den ärevördiga E1858 gick det vanliga tragiska ödet till mötes utan i stället för att hamna hos skrothandlaren blev den gamla brandbilen uppställd i stadsparken som en välkommen leksak åt Motalabarnen.
Motala brandkår har på initiativ av brandchef Åke Wallenthin skänkt Prestovagnen till parkförvaltningen med önskan om att den skulle få ställas upp i stadsparken som leksak. Stadsträdgårdsmästare Nils Strålsjö har tacksamt antagit erbjudandet och ännu tacksammare var de 20-talet grabbar, som redan på den gamla brandbilens sista resa slöt upp för att få vara med om en ”premiärtur” som förare eller brandman till ”på låtsas” stor eldsvåda.
Prestovagnen har pallats upp av brandmännen och står nu stadigt vid lekplatsen i stadsparken och för säkerhets skull har alla farliga detaljer monterats bort.
Den 7 september 1921 fick vi Prestbilen till Motala per järnväg omtalade brandchef Åke Wallenthin. Det var den andra brandbilen i Sverige (Malmö fick den första) av denna typ och den levererades från Brandenburg. Den har gjort tjänst under alla år och det känns lite vemodigt att bli av med en så pålitlig trotjänare, säger Åke Wallenthin, men vi tyckte att den skulle kunna bevaras ännu några år som tummelplats för pojkarna i Stadsparken.
Prestovagnen användes ända fram till 1949 och har sedan dess stått på reserv. Sista gången den var i bruk var vid brandkårens 50-årsjubileum då E 1858 med stor möda stånkade fram i kortegen, dock utan att helt tappa sugen.

Motala Tidning den 31.8.1956.
Ny Ambulans till Motala.
Motala brandkår har i dag fått en ny ambulans med modernaste utrustning.Den är inköpt av Landstinget och skall ersätta den äldsta Motalaambulansen, som varit i tjänst sedan 1935.
Den nya ambulansen har levererats av Henrikssons brandredskapsfirma i Stockholm och tillverkas av Vellinge karosserifabrik utanför Malmö, som nu skall leverera ett 10-tal av denna typ, varav Göteborg beställt sex och Kiruna , Jönköping, Västervik och Oskarshamn.
Ambulansen är byggd på Volvos specialchassi, levererat av Motala Motorkompani. Den är utrustad med radio och all tänkbar modern utrustning. Ingången till sjukhytten sker från ena sidann som i vanlig personbil, medan båren tas in genom bakdörrarna. I hytten finns gott om utrymme för två bårar jämte sittplatser för vårdare och en anhörig. Syrgasbehandlingsaggregat finns tillgängligt och uppmonterat på ena sidoväggen för att vid behov omedelbart kunna användas.

Motala Tidning den 2. 11.1965.
Brandbilsveteran i Motala gör ännu tjänst. Kunde fira kvartssekeljubileum i somras.
Motala brandkårs äldsta i tjänst varande brandbil kunde i år fira 25 årsjubileum som bekämpare av “Röda hanen”. Det var nämligen den 6 juli 1930 fordonet – en Volvo stod färdigutrustad (och genomgick besiktning). Trots sin ålder är fordonet alltjämt i fint trim.
Det var hösten 1938 som brandkåren köpte Volvolastbilen. Dessförinnan sedan 1932 hade bilen varit i bruk som lastbil. Någon större summa behövde man inte betala – priset uppgick till 500 kr. Efter motorrenovering och ombyggnation, vilket gjordes på brandstationen och tog sex månader i anspråk, kom bilen i fullt färdigt skick att kosta 3.200 kr.
Det är en av de bilar, vi haft minst krångel med, ansåg brandchef Åke Wallenthin. Ännu i dag är den fullt brukbar trots sin ålder. Som ett bevis på detta kan jag säga att bilen utan anmärkning klarade årets obligatoriska besiktning.
Brandbilen är utrustad med en 20 m löstagbar mekanisk stege, som bl a kan användas på svårframkomliga brandplatser. Veteranen är numera i bruk som andrahandsvagn vid brandstationcn i Holm. Så särskilt många mil behöver bilen inte rulla. I stort sett rör det sig endast om två mil om året, slulade hr Wallenthin

Motala Tidning den 28.1.1967.
Motala museum monument över brandväsendet.
Ett brandmuseum skall om allt flyter planenligt upprättas i Motala och beräknas stå färdigt i höst. Till förfogande har man inre delen av verkstadslokalen bakom brandstationen som således i framtiden kommer att inrymma ett otal gamla brandredskap som under gångna tider använts i Motala men fallit för åldersstrecket.
Initiativtagare till detta unika museum är brandchefen Åke Wallenthin som med stor omsorg vårdat och tagit hand om redskapen vilka själva berättar mer en ett sekels brandhistoria i Motala med omnejd.
Mycket har förstörts under åren av väder och vind men det som återstår -och det är inte så litet -skall nu bevaras åt eftervärlden. Att en del har förlorats beror till största delen på bristen på utrymme. Det har helt enkelt varit omöjligt att inhysa redskapen, de har fått stå ute år efter år. En del kunde förr beredas plats i gamla vattentornet och sedan 1953 har de gamla klenoderna funnit en fristad i brandkårens verkstadslokal.
Den kanske förnämsta dyrgripen i samlingen är en handkraftspruta med anor från 1830-talet och som varit i tjänst till långt in på 1920-talet. Den har stått ute i flera år men är förvånansvärt väl bevarad och kan än i dag användas. Det är ofta så med brandredskap att de sällan blir utslitna men däremot relativt snabbt omoderna.
Ytterligare en handkraftspruta – tillverkad i London omkring 1870 – finns i brandkårens ägo. Den har tidigare tjänstgjort på Motala Verkstad till in på 20-talet och därefter stått och skräpat på verkstadsområdet ett otal år tills Åke Wallenthin fick syn på den.
Dessa sprutor drogs av hästar och för att driva dem fordrades en insats av ett 25-tal man. Slangarna var av läder och nitade. Handkraftsprutor av det här slaget kunde väl suga in som trycka ut vatten men som sagt det krävdes en hel pluton med folk för att hålla dem igång.
Brandchefen Wallenthin berättade också om brandövningarna på den tiden det var al1män brandkår i Motala. Då kunde man ibland se 600 man utrustade med diverse redskap i språngmarsch bege sig från utgångspunkten vid Drottninggatan till den uppdiktade brandplatsen. Stadens borgare fick alltid agera vaktstyrka, huruvida detta var ett hedersuppdrag eller om de inte ansågs duga till något annat förtäljer inte historien.
Några personer var försedda med en särskild rökdykardräkt. En sådan finns fortfarande i brandkårens ägo och det måste betecknas som ett mysterium att inte fler personer fick sätta livet till vid användandet av denna säregna “skyddsdräkt“. Den verkar direkt livsfarlig. Klädmönstret är av tyg och försett med endast en liten lucka i ögonhöjd samt en propp som brandmannen skulle sätta i när han gick in röken. Något annat luftintag fanns inte Så det gällde för den utsatte att hålla andan, så gott det nu gick.
Bland raden av föremål finns också en gammal brandbil. Denna är ett verk av Motalas brandmän som 1930 egenhändigt byggde den och skänkte den till staden. Bilen är byggd på ett Fordchassi utvecklade 40 hästkrafter och kom i bästa fall upp i en hastighet av 70 km.
Utvecklingen har gått fort, från handkraftsprutor dragna av hästar till hypermoderna brandbilar. Den här brandbilen kostade på sin tid 3.000 kr och användes ända in på 50-talet.
Bevarad är också en ångspruta från 1905. Denna eldades med kol och presterade 750 liter/minuten. När det var utryckning fick maskinisten omedelbart sätta igång pannan för att den skulle hinna komma upp i varv så fort som möjligt. Det hände emellertid ibland att kusken hade lite för bråttom i krökarna varvid sprutan välte. Delta hände ett gäng kommunalarbetare som med hjälp av ångsprutan skulle tina upp vattenposter en kall fredagsnatt under sista världskriget. Sprutan erhöll då betydande skador men reparerades likväl över natten. På. lördagsmorgonen var den således åter klar att tas i bruk.
Alla dessa ting som nu skall bli museiföremål har mycket att berätta. De är monument över en svunnen epok i brandväsendets historia. Åke Wallenthin hade även samlat på föremål från bränder i staden. Där fanns dekorationer från gamla stadshotellet, kyrkkorset på Motala kyrka som av ett olycksöde vid svetsning råkade fatta eld vid senaste reparationen och mycket, mycket annat. Under sommaren skall nu dessa reliker göras i ordning och fram på höstkanten blir det möjligt för motalaborna att gå och beskåda den.

Motala Tidning den 30.10.1967.
Brandchef Åke Wallenthin lämnar sin tjänst med pension vid årsskiftet 1967-68. Han har varit brandchef sedan 1943, men var sedan 1930 heltidsanställd brandmästare och har tillhört Motala brandkår sedan 1918. 1938 blev han vice brandchef och 1943 chef för Motala stads och socknens brandkårer, vilka automatiskt sammanslogs vid inkorporeringen 1948.

Motala Tidning den 2.8.1967.
Nye Brandchefen har nu tillträtt.
Ny brandchef i Motala från den 1 augusti är Arne Drott. Han kommer närmast från Uppsala där han tjänstgjort som säkerhetschef vid Pharmacia.
Brandchef Drott började sin bana inom brandkåren 1953. Han praktiserade inom yrket fram till 1954, varpå han genomgick Statens brandskola samt brandchefskurs kategori 1. Den sistnämnda kursen motsvarar nuvarande brandingenjörsutbildning. Efter genomgångna skolor har han praktiserat som brandbefäl i Eskilstuna och Karlskoga samt innehaft tjänsten som brandkapten i Linköping åren 1968-69 och i Norrköping de senaste fem åren.

Nya brandstationen.
I tornet, där 1.000 m slang kan hissas upp på en gång för torkning, finns en värmefläkt. Man kan nu torka slang på 10 a 12 timmar mot det förut tog en a två veckor.

AB Motala Verkstads industribrandkår har fått en ny brandvagn av jeepmodell den första kåren disponerar. Jeepen som är terränggående och har plats för sex man, har köpts färdigutrustad och helt ny och utgör ett mycket betydelsefullt tillskott till Motala Verkstads och därmed även stadens brandberedskap.

Motala Tidning den 9.10.1976.
Värden för åtskilliga tiotals miljoner gick till spillo vid den stora Luxorbranden, den största någonsin i Motala. Brandkatastrofen skördade 2 människoliv med 24 personer rökskadade.

Motala Tidning den 11.3.1987.

Puttrade igång efter 40 år.
Det knastrade och sprakade av veden i pannan, vattenånga och svart rök spred sig över innergården hos brandkåren.
Där stod den i solskenet och blänkte. Brandkårens gamla ångspruta från anno 1804, brandbilsröd, med blankputsade metalldelar.
Och den var inte bara imponerande att se på – den fungerade också trots att den inte använts på fyrtio år!
Museichef Gösta Petterson demonstrerar stoltheten som tillverkats hos Ludwigsbergs Werkstads AB i Stockholm 1904.
Tyko Larsson, förstemaskinist och Bertil Gustavsson från Linköping, expert på ångmaskiner har renoverat den i två månader säger Gösta Peterson och på tisdagen var det alltså dags för provkörning vid brandstationen. Det tog fyr i den ved- och koleldade pannan och ångan var snart uppe. Framför den lilla skaran av intresserade åskådare puttrade maskinen igång. Det var faktiskt bara hästarna som saknades, hästarna som i forna tider drog ekipaget.
Till heders på nytt.
Ångsprutan användes fram till 1920-talet då man skaffade bensinmotordrivna brandsprutor. Men man kasserade inte de gamla trotjänarna, som tur var. De kom till heders under kalla vintrar och då man behövde tina upp frusna vattenposter. Ångsprutan som provkördes hos brandkåren på tisdagen pensionerades faktiskt inte förrän 1947.
Tyko Larsson minns sista gången ångsprutan användes för att släcka eld. Han var medlem av Borgarkåren, dåtidens brandkår, som bestod av frivilliga bosatta i närheten av den dåvarande brandstationen.
Det var 1942, blekeriet i Hyddmarken brann och det var minus trettio grader. Då fungerade inte de bensindrivna sprutorna utan ångsprutan fick tas i bruk.
Det finns fler gamla historier.
I början då ångsprutan var ny fanns det en maskinist som var ensam ansvarig för den, berättar Tyko Larsson. Ingen annan än han fick köra igång den. Förutom detta var han maskinist på en ångare som gick i trafik på Vättern.
En gång bröt det ut en brand i industriområdet vid strömmen, och maskinisten, ja han var ute på sjön på väg hem till Motala. Nu var goda råd dyra, man fraktade ångsprutain till brandplatsen, tände i fyren och fick upp ångan. Skickade ner en man till hamnen och hämtade upp den ansvarige maskinisten så fort han hoppade i land. Sen var det bara att köra …, säger Tyko Larsson, som påpekar att man utsåg ytterligare en maskinist efter den betan.
Nu återstår bara lite puts- och sliparbeten innan den 83-åriga klenoden är helt färdig. Då skall den placeras på Brandförsvarsmuseet för allmän beskådan, och så kommer den förstås att plockas fram vid högtidliga tillfällen.
Kanske med fyrbenta dragare förspända.

Emvebladet nr 3-4 1954.

Motala Verkstads Industribrandkår
Redan under senare hälften av 1800-talet fanns brandkår vid företaget. Industribrandkår, enligt vårt moderna sätt att se saken, bildades dock först 1917, då två då för den tiden hypermoderna brandsprutor anskaffades och kåren fick en mera fast organisation.
Kåren består idag av 37 man uppdelade på fem 7-mannagrupper och med fyra motorsprutor, brandjeep med frontpump och vattetank m m. tryckskumaggregat, utskjutstege och en hel del annan materiel till sitt förfogande.
Grupperna har regelbunden jourtjänst och för det ändamålet har larmklockor installerats hos vederbörande.
Utbildning och övning sker dels i egen regi, dels under ledning av stadens brandchef. Industribrandkåren har visserligen huvudsakligen släckande uppgift, men till brandskyddet hör även det högst betydelsefulla förebyggande brandskyddet, varmed menas att brandrisker i alla former skall påtalas och avlägsnas för att hindra att brand uppstår. I detta förebyggande brandskydd måste alla hjälpa till. inte enbart
brandkårens medlemmar och brandskyddskommittéerna; det är en angelägenhet som berör oss alla. Vi behöver bara tänka på branden den 11 juli 1953 !
Kommittéerna arbetar efter de regler industriförbundet, LO och Brandskvddsföreningen fastställt och innebärande i huvudsak att de för företagsledningen framlägger förslag till brandskyddsåtgärder, övervakar att materielen är i fullgott skick, tillser att gällande föreskrifter efterföljas samt söker sprida upplysning om det
industriella brandskyddet.
Regelbundna brandsyner förekommer och en gång om året går stadens brandchef brandsyn. Under icke arbetstid går väktarna sina ronder och kontrollerar att allt står rätt till.
Det är klart att brandriskerna är större på det gamla verkstadsområdet än vid de nya verkstäderna och fordrar större försiktighet och omtanke, men erfarenheten visar, att brand kan uppstå även i modernaste verkstäder. Därför får vi inte förtröttas att hjälpa till där det behövs ett påpekande eller ett tillrättaläggande.
Till sist en uppmaning. Se efter vilka brandredskap, som finns både på arbetsplatsen och i hemmet. Ta reda på hur dom skall användas och kom ihåg, att mycket litet vatten i rätt tid och på rätt plats kan åstadkomma underverk; några minuter senare räcker det kanske inte med hela Boren !

Under kraftverksbygget var avtal träffat med Motala Verkstad rörande bistånd av dess brandkår vid eldsvåda. Verkstaden skulle enligt avtalet vid alarmering igångsätta sina maskindrivna sprutor och, om så erfordrades, utlägga slangledning över strömmen. på byggnadsplatsen fanns en mindre brandattiralj att användas vid första utryckningar innan Verkstadens brandmateriel kommit i funktion. Kraftverksbyggande förfogade över en brandspruta, Henrikssons typ Alfa nr 65, med tillhörande slang samt ca 200 m slang med tillbehör till brandposterna ävensom andra redskap, såsom yxor, spadar, klospett, brandsegel mm. På byggnadsplatsen funnos ett fåtal brandposter, som matades från den provisoriska vattenledningen.
Vid eldsvådetillbud alarmerades såväl kraftverksbyggnadens som Motala Verkstads brandkår. Byggnadsbefälet, som enligt särskild order var utsedd till brandbefäl, skulle skyndsammast möjligt underrättas och alarm givas genom signaler från kompressor och lokomotiv. Vid sådana larm var varje vid kraftverksbyggnaden anställd tjänsteman och arbetare skyldig att biträda vid eldsläckningen. Personalen bildade sålunda, under befäl av en särskild utsedd brandchef, en brandkår, uppdelad i särskilda grupper, som hade att ägna sig åt, utom släckningsarbete, även bärgnings och rivningsarbeten samt ordningens upprätthållande på brandplatsen.
Brandchefen ägde att svara för att brandberedskapen vid alla tillfällen befunno sig i fullgott skick samt, om så erfordrades, göra omplaceringar bland övrigt brandbefäl och manskap. Han skulle dessutom samråda med brandchefen vid Motala Verkstad och bestämma om brandövningars hållande samt vidtaga eventuella erforderliga ändringar eller kompletteringar av hela brandväsendet. Vid brandtillfällen skulle han tillsammans med Verkstadens brandchef organisera släckningsarbetet.
Under hela byggnadstiden inträffade dessbättre icke ett enda eldsvådetillbud vid kraftverksbyggnaden.
Denna uppsats är hämtad ur: “Tekniska meddelanden från Kungliga Vattenfallsstyrelsen som utkom den 10 april 1928. Redogörelse för arbetena med MOTALA KRAFTVERKS första utbyggnad. Trollhättans Tryckeri Aktiebolag 1928.

Vi vill till Agne Andersson och Tyko Larsson rikta ett varmt tack för all hjälp vi erhållit.

Gösta Pettersson Manne Dahlin
F d Brandmästare

ÖVRIGA KÄLLOR SOM ANVÄNDES:

Motala Brandkår 50 år av Sven Nyström.
Brandstyrelsens ordförande, utgiven av AB Motala Affärstryck 1955.

Profiler från det svunna Motala av redaktör Georng Scheutz,
utgiven av Motalaortens hembygdsvänner.
Bröderna Borgströms Boktryckeri AB, Motala 1955.

Artiklar om brandväsendet m m i Motala Tidning,
Motala Posten och Emvebladet, den senare
AB Motala Verkstad personaltidning.

Källa Brandmuseet Motala Museum